Som säkerligen ingen missat är det ”mansdagen” idag.

 

Främst vet jag detta för att min facebookfeed var fylld av statusuppdateringar av typen ”visste ni att mansdagen infaller samma dag som toalettdagen?! höhö” när jag tittade imorse. Samma skämt år efter år. Jag satte mig vid datorn för att skriva en text om så kallad dekonstruerad mat, men sen tänkte jag att jag förstås borde skriva något om det här med alla kokböcker för män som kommit ut senaste åren. Det är nämligen lite intressant.

 

Vi tar några exempel på titlar: 

 

Tastesterone – The Best Cookbook For Men

 

A Single Man’s Guide To Easy Meals

 

The Ultimate Aphrodisiac Cookbook

 

The Original Man Cave Cookbook

 

No Girls Allowed

 

A Can, A Man, A Plan

 

Man Meets Stove

 

Eat Like A Man

 

Meals That Get You Laid

 

Man Food

 

The Panty Dropper Cookbook

 

Förtydligande: detta är alltså kokböcker som uteslutande riktar sig till män. Inte böcker som män kan tänkas gilla, alltså. Många av böckerna stoltserar med undertitlar av karaktären By men for men eller Fast and easy, no fuss food. Lägger man ut alla ovanstående titlar framför sig i ett slags matosande testestoronpussel så finner man att samtliga faller in i en av tre kategorier.

 

a) Böcker som lär ut matlagning som imponerar på kvinnor

b) Böcker som riktar sig till någon som aldrig varit i ett kök tidigare

c) Böcker där machokockar lär ut knep som ger dig Michelin-stjärnor

 

Man finner även att vissa ord och uttryck går igen om och om igen. Exempel: Barbecue, burgers, satisfying, spicy, meat, ”nose-to-tail”, filling, fast, easy, ”fuss free”, science, beer, ”step-by-step”, ”worth the effort”.

 

Majoriteten av böckerna marknadsförs med lockbeten om att recepten är enkla och går snabbt. Många av dem håller sig med en komisk vinkling gällande läsarens påstådda handikapp (att inte kunna laga mat, alltså), liksom gör det till något roligt och kanske lite gulligt, som i boken Man Meets Stove. Kokboken Food For Fellas av Brett Hussey börjar tillexempel med ”the basics”, som hur man kokar upp vatten, hur man kokar ägg, hur man kokar pasta. Den har också ett kapitel om vad man bör ha i skafferi och frys, hur man minimerar svinn, hur man budgeterar för att handla mat och var de bästa ställena att handla mat är.

 

Steven Raichlen är bland annat tidigare matskribent på tidningen GQ, och har skrivit boken Man Made Meals: The Essential Cookbook For Guys. Han tycker att eftersom många kvinnor nu är ute i arbetslivet är det viktigt att männen lär sig laga mat till sina familjer. Det har han ju rätt i. Man skulle ju kunna tycka att män och kvinnor kunde laga mat ur samma kokböcker, åtminståne för det mesta, men det tycker inte han. “We love blow torches, we love immersion blenders, we love smoking guns, we love cast-iron skillets. I think men like bigger flavours than women do. I think women in some sense are into harmony and moderation and men are into excess, two-by-four cooking. Men like gutsy robust flavours” säger han i en intervju i kanadensiska National Post. Även i Man Made Meals finns ett kapitel där läsaren får lära sig hur man närmar sig en kvinna med hjälp av matlagning. “If a guy is smart he’ll learn to make a drop-dead killer chocolate dessert because if the way to a man’s heart is through his stomach the way to a woman’s heart is through chocolate”, fortsätter han i samma intervju.

 

Kokböcker som uteslutande riktar sig till kvinnor har funnits sedan kokbokens födelse. De senaste tjugo-trettio åren har det planat ut, de flesta böcker utger sig i alla fall inte uttryckligen, dvs i titeln, för att rikta sig till enbart det ena könet. Nu, och med ”nu” menar jag främst de senaste fem-tio åren, har kokböcker för enkom män blivit allt vanligare. Det säger något om samhället. Böckerns undertitlar säger definitivt något om tidsandan i samhället.

 

Just det, har du inte fått nog av texter kategorin mat + män kan du läsa min text Femtiotalspsykosen från några dagar sedan.

 

Carpe diem och gla mansdag,

/Slaktarn

Ibland har jag olika hetsiga diskussioner med människor i min närhet, och då särskilt en, om vad som faktiskt betyder något: känslor eller fakta. Naturligtvis är det fakta som väger tyngst, men jag är en människa vars sinne grumlas av hormoner, hjärta och smärta, så jag kan få för mig att det är på annat vis då och då. Det är dumt. Men, it gets the juices flowing, som man säger!

En kort och koncis nyhetsrapportering följer. Faktabaserad sådan.

Visste du att sojatillverkningsjätten Kikkoman utfört djurförsök senaste femton åren? Inte jag heller. Jag tänkte genast, varför måste man djurtesta soja, det är ju inte som att soja inte människotestats under de senaste hundra miljoner åren (lätt överdrift, men ändå). Tydligen har djurförsöken inte varit nödvändiga enligt någon lag, utan haft till syfte att få argument för hälsofördelarna med en konsumtion av soja. Råttor, möss och kaniner har tvångsmatats med fermenterad sojamjölk och getts en högkaloridiet för att framkalla hjärtproblem. Nu har djurrättsorganisationen PETA rapporterat att en intensiv protestkampanj lett till att Kikkoman nu slutar med djurförsöken. I en ny policy som publicerades på företagets hemsida igår skriver de att ”Kikkoman has made a commitment that no further animal testing will take place”.

Den här veckan var det tänkt att den franska matguiden Le Fooding, som listar landets bästa restauranger, skulle släppa årets upplaga. Efter helgens Parisattentat, som bland annat utfördes tre alldeles vanliga parisiska kvarterskrogar, valde redaktörerna för guiden att uppmana alla parisare att hedra offren för attackerna genom att igårkväll ta sig ut i restauranglivet för att hålla en tyst minut klockan 21, och genom hashtagen #TousAuBistrot (”Alla till bistron”) visa sitt stöd och vägran att ge efter för rädsla och hat. En annan hashtag som fått stor spridning i sociala medier är #JeSuisEnTerrace (”Jag är på terassen”), som har till syfte att uppmuntra folk att visa motstånd genom att fortsätta leva sina liv och besöka sina lokala barer och kaféer.

Det veganska företaget Beyond Meat har tagit marknaden med storm med sina växtbaserade och proteinrika köttsubstitut. Ambitionen har varit att ta fram produkter som i största möjliga utsträckning efterliknar smaken och konsistensen hos riktigt kött, och då framförallt hamburgare. De har redan stora (minst sagt…) namn som Bill Gates i ryggen, och nyligen utökade de styrelsen med Don Thompson, en man som jobbat inom McDonalds-koncernen i tjugofem år varav de senaste 2,5 åren varit som VD för företaget. ”Beyond Meat have proven that you can actually have great taste and high quality with plant based proteins — even in a burger!”, säger Thompson i ett uttalande. Boom.

Klart slut!

/Slaktarn

En gång när jag var barn var min mormor hemma hos oss. Vi skulle laga något att äta. Mormor öppnade kylskåpet och tog fram en burk jordnötssmör.

– Vad är det här? frågade hon.

– Det är jordnötssmör, svarade jag.

Då öppnade hon burken, stack ner ett finger i den och stoppade det i munnen.

– Oj vad gott, sa hon.

Sedan gjorde hon det igen och igen och igen tills hela burken var slut. Minns detta för att jag tänkte att det måste vara så himla gott att smaka jordnötssmör för första gången. Min mormor lever inte idag. Hon dog för några år sedan, då hade hon väldigt långt gången Alzheimers.

Idag läste jag om en studie från 2013 om just jordnötssmör och Alzheimers. Det är inte en ny studie, men den är ny för mig. Tidigare forskningsrön hade visat att försämrat luktsinne hänger ihop med Alzheimer och andra demenssjukdomar, så i ovan nämnda studie använde man sig av just jordnötssmör för att testa luktsinnet hos deltagarna. De fick blunda och lukta först genom den högra näsborren, sedan den vänstra. I studien använde man sig av en linjal för att mäta på vilket avstånd patienten först detekterade doften. De individer som hade diagnosen Alzheimers sjukdom visade sig ha avsevärt mycket svårare att känna doft genom den vänstra näsborren. Eftersom det är tidsödande och kostsamt att undersöka huruvuda en patient lider av Alzheimers väcktes här en förhoppning om att detta skulle vara ett effektivt sätt att avslöja potentiell sjukdom i inledningsfasen, då möjligheten att sakta ner sjukdomsförloppet också är som störst. Just jordnötssmör var tydligen ett bra verktyg eftersom doften är en ”pure odorant” som bara kan detekteras av luktnerven. Fiffigt.

Nog med blaj. Jag ville tala lite om något jag älskar, nämligen jordnötssås. Jag är på intet sätt någon jordnötsåsspecialist, men jag lagar det ibland när andan faller på. Till exempel i förrgår. Då blev det en slags superspeedad snabbvariant där jag fräste gul lök, chili och ingefära i en kastrull för att sedan klicka i rejält med ekologiskt knaprigt jordnötsmör och en burk kokosmjölk följt av soja och lite socker. Extremt svennethai skulle man kunna säga, och förmodligen inte det ”korrekta” sättet att laga till denna anrättning.

Oavsett är det trots sin missklädsamma färg en trevlig sås att ha till ugnsrostad citrusspetsad blomkål, kyckling på spett eller ringlad över en krasig sallad på böngroddar och gurka. Eller bäst av allt, inuti en omsorgsfullt hoprullad vietnamesisk vårrulle. Varje gång jag har ätit kyckling med jordnötsås svär jag för mig själv att aldrig göra det igen. Det är så fruktansvärt mättat och fettigt, tillfredställande i små doser men förödande på det där riktigt svullna magsmärtande sättet i större mängd. Det enda sättet att försäkra sig om att inte avlida på kuppen är egentligen genom att vara smart med tillbehören. Det behövs något syrligt och uppfriskande, som stora mängder koriander, lime att pressa över, eller min egna favorit: chili-inlagd gurka och rödlök.

/Slaktarn

Ibland skojar jag och min kille om att vi har ett femtiotalsförhållande. Jag är osedvanligt intresserad av mat medan han blir hjälplös och förvirrad av att vistas nära en spis. Innan vi träffade hade han hela sitt vuxna liv levt på en diet bestående av Pringles och kokta ägg, och var fullkomligt nöjd med det upplägget. Han tycker inte att det är roligt att tänka på mat, eller laga den, medan det för mig är bland det bästa jag vet. Detta har lett till att jag lagar all middagsmat i vår relation. Då och då, kanske någon gång i veckan, har jag ingen lust att laga mat. För att jag är trött, eller för att jag jobbat i ett kök hela dagen och inte har lust att laga ännu mera mat. Ibland är det bara för att jag känner mig frustrerad, för att jag inte verkar göra annat än att laga mat till olika killar. Då går vi ut och äter. Jag väljer var. När jag kom hem sist efter ha varit bortrest hade han ätit knäckebröd och lösgodis hela helgen. Jag blev bestört över denna hjälplöshet, och tänkte att nästa gång jag reser bort får jag laga matlådor och lägga i kylen innan jag åker. Då insåg jag att det var dags att skriva den här texten.

I en tidigare relation hade vi ett liknande upplägg. Jag handlade och lagade all mat, för han inte kunde eller helt enkelt inte var tillräckligt intresserad, medan jag var nästan orimligt intresserad. För min del var detta en bra deal, eftersom jag tycker om att laga mat. Jag tycker till och med om att handla maten. Ibland var det inte en bra deal, som när jag var trött och/eller ville ha den bekräftelse som endast ett kärleksfullt hemlagat mål mat kan ge en. Hämtmat och restaurangbesök i all ära, det är ändå inte samma sak. När jag reser tycker jag till exempel om att bo i en lägenhet där det finns kök, och inte i ett hotellrum med endast en deppig vattenkokare, just av anledningen att det är jobbigt att hela tiden äta ute, även när man inte har lust. Det tappar charmen.

För en tid sedan pratade jag med min mor om detta. Jag berättade om mitt problem i skämtsam ton, som antydde att jag tyckte att det var underhållande och lite gulligt att männen i mitt liv varit så handikappade i köket. Det tyckte inte hon.

– Så kan du inte ha det! Sa hon. Vad ska ni göra om ni ska få barn? Ska barnet äta Pad Thai varje dag? Det går ju inte.

När vi hade denna diskussion var två andra damer i samma ålder närvarande. Han måste lära sig laga mat, tyckte de, och så drog de sig till minnes alla gånger de bett sina makar laga middagen varpå maken åker till pizzerian och hämtar upp varsin köpepizza, åtråvärd och sällan skådad i hemmet av barnen. Och så hyllas han, för han köper pizza, och det gör aldrig mamma.

Jag sitter och dricker öl med några vänner och berättar om mina motstridiga känslor för mitt matintresse.

– I vår relation har vi en deal, berättar en vän. Den som inte lagar maten diskar. Den här relationen är den första jag är i där den jag är tillsammans med verkligen är matintresserad och tar tag i det där utan att vi behöver bestämma något kring det. Det är så himla skönt!

Jag invänder att hennes förra kille ändå verkade ha koll på hur det gick till i köket.

– Ja, men han ville mest show off, säger hon. Han ville liksom laga stora skrytmiddagar när det kom hem folk, men att laga mat i vardagen var han inte så jättetaggad på. När jag växte upp var det lite så också. Mamma lagade all mat, för pappa ”kunde” inte. Nu, när de har separerat, har han börjat laga mat. Och han är så himla stolt varje gång han lagat något, vill visa upp och så, vill ha beröm. Och så tänker jag alltid på att mamma gjorde allt det där jobbet varje dag alla år, men hon räknade aldrig med beröm.

Vi enas om att vi alla har en bild av att femtiotalsmännen inte existerar längre. Att vår generation är annorlunda, att unga killar idag inte blir sådana. Jag tänker på min egen relation. Hur skiljer sig vår matsituation egentligen från femtiotalsversionen? Medan den äldre generationen män låtit sig servas först av en mamma och sedan av en fru, för att när de sedan finner sig i en situation där servicen upphör få panik, har den yngre generationen inte lika långt in till köket. Det förväntas att du klarar dig själv, och om det innebär att deras diet består av knäckebröd och lösgodis i tio år får man helt enkelt skylla sig själv. Det är precis vad min mat-autist till kille har gjort, och det med glädje.

Åter till papporna och mammorna. De andra två har haft en omvänd upplevelse. De har båda vuxit upp i familjer där pappan varit den som sköter allt hemrelaterat inklusive matlagningen, på grund av att mammorna av olika skäl inte varit närvarande.

– Grejen är ju att om man gillar någon hemmagrej mer måste man ju få göra det, tycker en av dem. Men om man bidrar med det måste ju ens partner bidra med något annat, som den är bra på. Och det är inte att köpa saker, typ köpa restaurangbesök eller presenter eller sånt, utan att göra något. Anstränga sig och ge av sin tid. För det är det som det handlar om i slutändan. Tid. Merarbete.

Innan jag började blogga här hade jag en annan blogg om mat. Den skrev jag anonymt. Skälet var att jag tycker att det finns många matbloggar som är riktigt kassa, och ett ganska stort antal av dessa skrivs av individer som fått någon slags femtiotalspsykos, och dessa ville jag inte på något vis förknippas med. Folk som verkar älska pasteller, tårtglasyr och att knyta små etiketter på burkar med hemgjorda kolor som alla är noggrant inslagna i varsitt färgglatt papper. Det är förstås härligt, men att laga mat och umgås med råvaror är inte bara en massa mys. Det kan vara att gå på McDonalds i smyg, eller att börja med raw food trots att man inte tycker att det är gott utan för att allt pekar på att man är en sämre människa om man inte gör det. Det är politik och kultur. Och så är det att vara tjugofem år och älska laga middag till sig själv och sin kille varje kväll, trots att varningsklockor från generationer av kvinnor ringer i öronen. När jag hör ljudet av de där varningsklockorna vill jag ta på mig hörselskydd och fräsa: LÅT MIG VARA, LAGA MAT ÄR DET ROLIGASTE JAG VET! Samtidigt får jag magknip när jag tänker på hur uppdelningen ser ut på pappret. Det pappret har nämligen sett likadant ut sedan grottkvinnorna satt runt elden och grillade mammutkött som deras grottmän hade fixat.

Mammutköttet må vara utbytt mot spaghetti och köttfärssås, men jag undrar likväl om jag kan älska att laga mat utan att vara en grottkvinna, och om min kille undvika att göra det utan att vara en grottman.

 

Kära läsare. Hoppas ni har en härlig fredag, denna smörgåstårtans dag. Det har i alla fall jag, trots att det inte blivit mycket smörgåstårteätande. Det har varit en mycket klen dag matmässigt, jag har hittills endast konsumerat en skål ris och en kopp kaffe. Kan ej riktigt förklara varför det blivit såhär. Det verkar inte ligga för mig idag bara, ätandet alltså.

 

Om man då inte lagar mat eller äter mat kan man ju roa sig med att skriva om mat. Eller snarare skriva om några andra som gör ett TV-program om bland annat mat. Det verkar nämligen vara så att det blir en tredje säsong av SVT:s Historieätarna. Kul, tycker jag! Även om jag liksom många andra upplevde en stigande irritation mot Erik Haags tramsiga pojkerier och konstanta byxlöshet under hela säsong två. Så länge producenterna håller honom i skinnet ska det nog bli en riktig pangsuccé!

 

Historieätarna säsong 3 kommer att sändas under hösten 2016. 

 

God helg!

/Slaktarn