Av lite olika skäl som är ganska tråkiga att höra om gick jag för några dagar sedan igenom mina bilder i telefonen. Eftersom jag sällan byter telefon och därför hade bilder sedan flera år att gå igenom var det lika delar härligt som jobbigt. Jag är nämligen mycket nostalgiskt lagd, och det kan ju generera märkligt ambivalenta känslor. Nostalgin har dock minskat med åren. I tonnåren var den på sin peak, och när jag tittade på alla dessa bilder från olika tider i mitt liv vaknade plötsligt min inre tonnåring till liv ur sin mångåriga dvala. Den ville vara med och titta, vältra sig i de motsträviga känslorna som är glädje över det som varit, och sorg över att allting alltid till sist tar slut.

Många av bilderna visade sig vara relaterade till mat eller måltider. Precis som bilderna i sig tar mig tillbaka i ett kick, kan också maten jag åt åstadkomma samma sak. Det finns mängder av exempel på mat som böjer tid och rum, förflyttar en till en annan värld som kanske inte längre finns. Som kokt mandelpotatis med smör. Varma mackor. Eller varm och kall direkt ur tetran. Jag tänkte dela med mig av några bilder och dess sammanhang.

Den här bilden är från ett gatumatstånd i Krung Thon Buri i Bangkok, där jag och min respektive hade hyrt en lägenhet i en månad förra året. Damen på bilden stod på samma ställe varje dag och lagade Pad Thai till lunchsugna. En dag, efter att ha ätit hennes mat några gånger, vågade jag slutligen fråga henne om hon kunde visa mig hur hon gjorde. Så när hon fick en lugn stund höll hon privatkurs för mig, på en blandning av knagglig engelska, thailändska och kroppsspråk. Sedan gick jag till den lokala matbutiken och handlade.

Det här är jag vid matbordet en tidig morgon  i november 2010, när jag intar min frukost bestående av en klementin. Den natten hade jag sovit tre timmar, egentligen mest för att jag tyckte att det kändes jobbigt att sova, för det betydde att dagen efter skulle komma så fort. Problemet med att varje dag blev till en ny hela tiden var att jag arbetade på ett ställe där jag vantrivdes något överjävligt, men av någon anledning inte drog. Lärdom av den tiden: Om det känns dåligt är det dåligt. Samt att klementiner inte är fullgod frukost.

Lite mer up beat! En sockerkaka jag åt på ett bokcafé i Paris för fyra år sedan. En sockerkaka, jaha, tänker du. Det fina med just den här sockerkakan var att att den hade krönts av något ovanligt. Ni vet när man pressar apelsiner för hand och får en massa fruktkött och kärnor i pressen? Här hade de pillat bort kärnorna och öst ut fruktköttet över varje sockerkaksskiva. En påminnelse om det fina med det enkla.

Fylla tjugofem i en stad långt bort och vara lyckligare än någon gång tidigare i livet (och dricka drink med sockerrör som drinkpinne = amazeballs).

Fiska, varje sommar i en sjö som ligger i i den lilla byn Vitvattnet i Västerbotten. Ute på sjön är den enda plats myggen inte kan ta en. Och så är det fantastiskt vackert där, med det spegelblanka och kvällen som aldrig blir mörk. Ibland får man massor av abborar. Ibland får man inga. Ibland får man en enorm gädda på kroken, en sån som är uråldrig och vis och sliter av linan för en. När vi rott i land och dragit upp bryggan på strandkanten letar vi reda på en kvist, på vilken vi trär alla abborrarna och bär hem dom. Sedan rensas de, och på morgonen panerar vi de i stöbröd och steker dem i smör till frukost.

I Indien finns det en by som heter Agonda. Dit åker många för att lära sig Yoga, ”hitta sig själva” eller dricka olika juicer och ligga på stranden. Tar man en riksha upp i bergen finner man en liten restaurang som är familjeägd och vegetarisk, många av rätterna är veganska. Det finns en terass där man kan sitta och lyssna på ljud från jungeln utanför. Ibland går strömmen, och då får man vänta längre på maten. På bilden syns ost- och zuccinifritters med dipsås, grovt bröd med cashewnötssmör och en liten sallad på tomat. Min kropp kränger och vrider sig som en plågad daggmask när jag tänker på att jag aldrig tog receptet.

Att promenera längs memory lane är lite mer som att jogga längs memory lane och ha riktigt dålig kondition. Det är vansinnigt utmattande. Så vi får ta resten en annan gång om det finns intresse av sånt.

…Tills dess!
/Slaktarn

Ni vet den där katt vs gurka-grejen som blev viral för ett tag sedan? De stackars djuren blir så skräckslagna att de nästan teleporterar sig därifrån. Det ser ganska roligt ut, jag fnissade friskt när jag såg dessa gifar (säger man gifar? Gifs?) och youtubevideos. Funderade ett tag på att testa på min egen katt, tills hela grejen fick en backlash i form av diverse ”kattexperter” (bland annat en kattprofessor från ett brittiskt universitet? orka) som sade att detta gurk-prank var elakt och sadistiskt. Att en instinkt gammal som elden vaknar till liv i den stackars katthjärnan, en instinkt som knappt ens behövs i en nutida husdjurskatts liv. Instinkten som får djuret att blixtsnabbt tänka: ORM!!! Dessutom var det extra elakt eftersom gurkan alltid placeras nära kattens matplats. Matplatsen är en helig och trygg plats för katten. Genom att göra sådär gör man kattstackarn otrygg för all framtid. Otrygg i sitt eget hem! Tänk.

Idag var jag på väg hem i det otrevliga vädret när det plötsligt hände något mycket otäckt. Plötsligt låg en gurka framför mig på gatan. Jag såg den väldigt sent, eftersom jag tittade nedåt för att skydda mig från den starka vinden. Min reaktion var för mig mycket oväntad, jag blev rädd för gurkan och utstötte ett ljud som lät ungefär: Uuuööh! Och hoppade hastigt åt sidan. Oklart vad gurkan gjorde där på trottoaren. Oklart varför det orsakade så starka känslor i mig. Plötsligt känner jag stark sympati för dessa stackars katter som vi alla gjort oss lustiga över.

Nu ska jag äta en skål ris. Sen ska jag dricka bubbel. Det är ju fredag.
/Slaktarn

På grund av att jag är av det täcka könet (alltid tyckt att det uttrycket är så otäckt?) har jag några dagar varje månad då jag behöver ro, tröst och att folk helt enkelt håller sig på sin kant. Trösten tar, som jag tidigare skrivit om, olika former. Idag manifesterade den sig i ett nästan en timme långt youtubeklipp där Nigella Lawson intervjuas av Gabrielle Hamilton i och med släppet av hennes senaste bok. Finner ni er i en liknande situation som jag, det vill säga att ni behöver något typ av ”balsam för själen” som det kallas, rekommenderar jag att ni tar er an detta klipp. För att ytterligare övertyga den som inte redan fallit för min övertalning har jag valt ut två Nigella-citat ur nämnda intervju:

”Everyone thinks the home cook is this nurturing person, but actually, cooking is a way of controlling people”
”One can think and wear eyeliner at the same time”

(paus för kontemplation)

Varsågoda, här har ni spektaklet:

/Slaktarn