Hej bloggys. Hur mår ni? Jag har haft världens chilligaste dag. Och då menar jag som i chill. Inte chilli. Vaknade, skrev manus till nästa Alwaysvlogg medan jag åt långfrukost och varvade med youtubeklipp på barn som säger roliga saker. Åkte till Splay för möte med Micke the Manager Man. Åt falafellunch och satt sedan på Espresso House i några timmar och skrev bok.

Hade varit en helt perfekt dag, om det inte vore för att jag har ont typ överallt. Det är sant. Jag skulle kunna dra alla ställen på min kropp som smärtar just nu, men jag tror att adamsäpplet och uppåt är ungefär det ni orkar stå ut med ikväll. Lyssna noga nu.

Kolla ovanför mitt ögonbryn. Ser ni bulan? Japp. Innebrännar-finne extraordinaire. Aj som fäään.

Jag har varit oavbrutet täppt och ultrasnorig sedan typ två veckor tillbaka. Detta är inget konstigt, det är något helt vanligt i mitt liv som kommer och går, utan att jag för den sakens skull blir sjuk. Däremot brukar jag blöda näsblod om jag är på väg att bli förkyld, och detta hände i förrgår. Sedan dess har näsborren som blödde varit konstant öm. Det gör ont bara att tvätta ansiktet. Wat.

Igår bet jag mig i läppen när jag åt. Skrek FITTJERKER (tack, T9, för bästa svärordet) och fortsatte äta. Bet mig igen. Skrek lite till. Såret lugnade sig och jag gick ut på kvällen. Ungefär runt midnatt, mitt på dansgolvet, började en känsla misstänkt likt fläskläppskänslan uppenbara sig i min nedre läpp och jag insåg att det var såret som utan orsak börjat svullna upp. Kom hem strax efter 01, åt en macka och bet mig. Och bet mig igen. Och igen. Och det blödde. Och skinnslamsorna hängde. Och jag skrek lite till.

Ja. Aj. Ska inte gå in på fler detaljer.

Och som om ovanstående inte vore nog, tror jag att jag håller på att bli förkyld på riktigt. Mina halsmandlar känns lika stora som frickin tennisbollar. Tänk er känslan av att ha försökt knö ner två tennisbollar i halsen. Exakt så känner jag nu. Tror jag. Jag har aldrig testat att knö ner tennisbollar i någon kroppsdel alls, men jag har ju fantasi liksom.

Min enda tröst är att jag är inne på mensdag 4 och jag har inte haft minsta lilla antydan till mensvärk. Lovar att jag kommer utveckla endometrios under natten, bara för att.

Klockan är tjugo över nio, det är måndag morgon, jag har med största sannolikhet gått upp en timma för tidigt (idag skulle vi filma hemma hos mig och de sa att de skulle komma tjugo minuter innan, vilket jag trodde var 0840, men icke) och jag blev precis mindblown.

I förrgår kväll åt jag upp halva mitt kylskåp. Eller inte kylskåpet, men innehållet. Jag var så brutalt hungrig. Knappt ens hungrig, bara sugen på något. Och med något menar jag halva kylskåpets innandöme.

Igår satt jag på bussen till set och mådde dåligt över allt. Stressad över boken, ilska över hatkommentarer, prestationsångest över inspelningen och vanlig ångest över cirka allt annat i mitt liv.

Igår kväll smsade jag med en person och stämde träff till idag. Personen var så motvillig, så irriterad. Det märktes så himla tydligt i sättet han skrev att han verkligen inte vill träffa mig. Vem väntar liksom sju minuter på att svara när jag själv svarade på tre? Han hatar mig.

Idag vaknade jag med samma ångest och motvilja inför allt jag ska göra idag. Och då bara slog det mig.

Jag har PMS.

Har inte haft PMS sedan innan jag började med p-piller (som jag började med för att minska min pms-ångest. Och sen slutade med för att jag fick allergiska reaktioner). Eller ja, inte mer än att vara lite svullen och trött i alla fall. Men det blev så självklart i samma sekund som jag insåg att jag har mens nästa vecka. Jag har PMS. Jag är en PMS-tant.

Så nu har jag ångest över exakt allt, utom att ha ångest över ångesten. Det är skönt i alla fall.

Åt frukost. Hade tråkigt. Hittade en bläckpenna. Ritade en hamsa på knät.

Lite ojämn men rätt fin ändå, tänkte jag medan jag reste mig upp för att hämta frukostjuicen ur kylskåpet…

… och huden på låret ba NOPE!!! och gick från slät och utstretchad till tjock och hopmosad. Likaså min hamsa. Den gick från fin och avlång till rund, ihopklämd och mest av allt liknande ett blåmärke. Ett annorlunda blåmärke. Ett estetiskt mönstrat blåmärke. Jävla skit.

Hej mina gummiplommon. Nu kommer ett långt inlägg som jag gärna vill att ni läser. Åtminstone lite grann. Början, i alla fall. Det hade varit snällt.

Jag har varit jättedålig på att blogga på senaste tiden, känns det som. Jag vill skriva saker, men min hjärna säger nej och undviker helt att klicka på snabblänken till WordPress. Jag får upp inlägg, ändå, men känner att det inte händer något. Det är bara tråkigt. Jag blir inte glad av att skriva och jag har inget roligt att skriva om. Den senaste veckan har hela min kropp bara skrikit att bloggen inte känns så jävla kul ändå.

Jag får dippar ibland. Det får alla. Men denna dippen har en orsak, som jag fram tills idag inte skrivit om. Jag vet att flera av er vet, eller i alla fall tror er veta, för jag har fått enormt mycket kommentarer om det på senaste tiden. Jättemånga frågar om jag och Simon fortfarande är tillsammans. Svaret är nej.

Vi pratade förra veckan. Det kändes liksom inte bra. Ingenting kändes bra. Har inte heller känts bra, på ett bra tag. Vi bodde tillsammans, men vi var inte längre det där skitsöta paret som skulle vara ihop för alltid, och jag har ingen aning om vart det där paret tog vägen. Så vi pratade, och bestämde att det bästa vore om vi flyttade isär.

Det är astungt. Att göra slut är alltid svårt som fan, men ingen av oss har riktigt någonstans att ta vägen här i Stockholm eftersom vi har våra familjer kvar i Göteborg och Skåne, vilket gör hela grejen ungefär tjugofem gånger svårare. Jag flyttade ut och bodde hos familjevänner över helgen, och nu har jag haft världens tur och fått låna en etta av en bekant som är hemma och hälsar på hos sina föräldrar ett par veckor. Jag har boende december ut, men sedan vet jag inte vad jag gör (HINT: om någon vet någon som hyr ut rum eller lägenhet i sthlm-området, vad som helst, är jag väldigt intresserad).

Allt detta har satt sig i hjärnan. Å ena sidan känner jag mig lättad, för jag mår inte längre dåligt över att Simon mår dåligt (över att jag mår dåligt över att han mår dåligt) men allt med boendesituationen gör att jag känner mig som stressens mamma och är typ konstant frånvarande i allt jag gör. Har vaknat med kramp i magen de senaste nätterna. Det är inte kul. Undvik det om ni kan.

Så, ja. Förlåt att jag inte bloggar lika bra som jag gjort tidigare. Även om det känns jättekonstigt så mår jag inte dåligt över att jag och Simon inte längre är tillsammans och jag vet att han också känner att det var rätt beslut, så oroa er inte, men det vore skönt med lite överseende med att allt jag lägger ut kanske inte är det roligaste ni läst i era liv. För jag vill liksom inte heller sluta blogga och vlogga, det är två av de saker jag mår bäst av, som jag blir glad av att göra. Men nu vet ni hur allt ligger till, i alla fall.

Vill inte svara på frågor om vad som hänt och varför, men cyberkramar tar jag gärna emot.

Love u all.

Ugh. Det är allt jag har att säga idag. Ugh. Tycker mitt ansiktsuttryck talar för sig själv.

Här sitter jag på ett mörkt och svinvarmt café med mössa och är cool och ledsen på samma gång. Det händer så himla mycket just nu och jag kan inte berätta allt. Både bra och dåliga grejer. Bara det att de dåliga grejerna väger över. Försöker trösta mig med Taylor Swifts nya album (som är SKITBRA) (och som jag köpt heeelt lagligt på iTunes!! Heja mig för fan) och det går helt okej.

Hur gör ni när ni är ledsna? Vad gör er glada? Har tyvärr inget husdjur tillgängligt som jag kan klappa, men vilka andra tips som helst mottages med tacksamhet.