…………. jag har vaccinerat mig.

Se sorgen i mina ögon. Se den, ta in den och känn den. Känn smärtan när nålen under tre sekunder penetrerade min vänstra överarm. Känn yrseln när blodet rusade till huvudet i panik. Känn skräcken i de korta, snabba andetagen som ofrivilligt uppstod trots att jag intalat mig att andas lugnt för det kommer gå bra.

Det roliga var att jag helt glömt bort att vara nervös. Jag promenerade glatt till kliniken, lyssnade på M.I.A, nynnade lite, gick upp för trapporna, klev in genom dörren, fyllde i en blankett, fick vaccinsrekommendation. Skitlugn, hela tiden.

Sen tog de fram sprutan. Och jag tänkte, vänta lite nu. Jag är ju ganska rädd för det här.

Aja. Jag fick mitt jävla vaccin i alla fall. Nu ska jag bara dit en gång till för ytterligare två sprutor, så är jag fit for Indien. Ni kan kalla mig superwoman.

Jag älskar att det blev sånt engagemang över min mens i förra inlägget! Ni är ju för bra. Ni var flera som ville att jag skulle dela med mig av svaret, när jag väl fick ett sådant, så tänkte ge er en liten uppdatering om hur min dag sett ut hittills i mensfrågeväg.

Hade kollat upp telefontider för närmaste ungdomsmottagning. Ringde i samma minut de öppnade, kl.15.00, och möttes av en telefonsvarare som meddelade att de inte tar emot tidsbokningar förrän vecka 14. Nähä.

Ringde sjukvårdsupplysningen 1177. Personen i luren kunde inte svara på min fråga. Nähä.

Blev kopplad från 1177 till avdelningen för gyn-frågor. Pratade i fem minuter med en sjukt irriterad tant, som till slut sa att hon kunde boka in en tid åt mig hos en gynekolog. Jag tackade ja, men då kom vi fram till att jag inte kan få någon tid här i Stockholm eftersom jag är skriven i Landvetter. Nähä.

Ringde till en annan ungdomsmottagning. Fick prata med en kvinna som sa att hon ville boka in mig på en gyn-undersökning, men att hon hade lite svårt för det eftersom hon inte var en barnmorska. ”Lite svårt”. Jaha. Nähä.

Fick numret till en annan gyn-upplysning som skulle kunna boka in en tid åt mig. De hade dock bara telefontider på måndagar mellan kl.13-14. Nähä.

Kul. Roligt. Är glad och trivs med livet.

Käraste gummiplommon. Er moder gummiplommon har en fråga.

Det här med mens. Är det någon av er som upplevt att ni, helt från ingenstans, fått jätte-oregelbunden mens?

Jag har, sedan ungefär november, haft mens med två veckors mellanrum. Har hela livet haft en rätt jämn cykel på 30 dagar men nu har jag en veckas PMS, en veckas mens och sedan en normal vecka innan allt börjar om på nytt. Det är så jobbigt och jag fattar ingenting.

Vet ju att typ stress kan trigga oregelbundenheter i mensen, men jag har varit way mer stressad säkert tusen gånger i livet utan att mensen rubbats minsta lilla. Jag har till exempel aldrig varit nervösare, räddare eller mer stressad som under Melodifestivalen förra året, men mensen kom ändå lik förbaskat var trettionde dag. Nu däremot, har jag dels haft längre blödningar än vanligt, och dels dröjer det inte mer än tio till fjorton dagar efter att sista blodsdroppen landat i trosan, innan nästa kommer. Och vad gör jag för att trigga detta? Skriver en bok och lullar runt på möten. Wow. Stressigt.

Googlade. Det var tydligen cancer. Det är alltid cancer när en googlar. Har jag sagt att jag är slightly hypokondrisk? Inte? Det är jag. Jag hatar google. Därför frågar jag er. Har någon upplevt samma sak? Ska ringa UMO first thing på måndag i alla fall.

Minns ni när jag tog blodprov förra året?

Det mindes jag extra väl igårkväll. Mindes hur världens tjockaste nål penetrerade mitt lilla, oskyldiga armveck och pumpade ut litervis av tjockt, rött blod som fyllde ett kubikkilometer stort provrör. Mer eller mindre. Det är så jag minns det i alla fall.

I april åker jag till Indien (SÅ KUL!! ska berätta mer när det närmar sig). I Indien finns sjukdomar. Mot sjukdomar behöver en vaccin. Vaccin innebär sprutor. Sprutor innebär fruktansvärda minnen från blodprovstagningar förra året.

Jag hade svårt att sova inatt. Var inte direkt höjden av taggad, om vi säger så. Vaknade med magont och kände mig snurrig när jag gick den femton minuter långa promenaden till vaccinkliniken. Gick in i väntrummet och försökte dämpa min livrädda huvudvärk med positiva tankar. Du är inte rädd. Du kan ta spruta. Du är inte rädd.

Fick komma in och fylla i en blankett om jag någonsin dött av något vaccin (typ). Berättade vart jag skulle resa, hur länge och hur jag skulle bo. Blev rekommenderad vaccin mot Hepatit A & B. Som var slut.

Slut. Sista dosen blev insprutad i någon annans arm igårkväll, ungefär samtidigt som jag började kallsvettas av tanken på långa, stickande nålar. Så jag fick boka in en ny tid och gå hem igen. Jaha.

Är asbesviken, trots allt, för nu måste jag ju gå igenom samma nervösa plåga på nytt. Ugh. Jag har en bra hårdag i alla fall. Det är alltid något.

Jag tog en bild som beskriver min sinnesstämning så perfekt. Titta. Se djupt in i mina ögon. Känn energin. Känn utstrålningen och glädjen. Känn den.

Ugh.

Får ni också dagar när ni slås av hur meningslöst allt är? En mening jag aldrig jag trodde att jag skulle skriva. Wow. Deep shit, Clara.

Tror stenhårt på att meningen med livet är meningslösheten. Och nej, sluta skaka på huvudet och lägg ner burken med antidepressiva, meningslöshet är ju ASNICE!!! Tänk att vad du än gör med ditt liv, så är det ändå totalt meningslöst i längden. Såvida du inte är Oprah eller Obama. Men det är du inte. Du kan med andra ord göra exakt vad du själv vill med ditt liv, för det spelar ändå ingen roll. Jag älskar den tanken.

Sen kommer dagar då en blir plågsamt medveten om den andra sidan av myntet. Idag har varit en sån dag. Ingen mat i kylskåpet, astrött pga sover för lite, måste filma videos men har ingen kreativitet, måste skriva på boken men orkar inte för allt är ju ändå bara fullkomligt meningslöst.

Nu är jag påväg till mitt söndagskvällssällskap i Jordbro. Mysigt men meningslöst. Ah well. Svart och svår, over and out.