Woooaah! Jag lever! Jag känner livet! Mmmhh, jag andas djuuupa andetag av atlantens adrenalin!

Fick precis störtkubba 12 våningar. Klockan är 01:00 här. Nice.

Det hela började med att jag låg och drömde ljuva drömmar om vilka fantastiska människor jag kommer träffa på VidCon. Är mitt inne i ett trevligt samtal om kaniner med Hannah Hart när en mystisk, ansiktslös man kommer och avbryter: ”Leave… the building…”. Nänänä, inte nu. ”Emergency… Leave…” Nähädu, sluta vara så jobbig??

An emergency has been detected in this building. Please evacuate immediately.

WHAT
Hoppar yr ur sängen, märker att Micke Victor Emanuel Vigor redan är uppe och ser ut att vara en go kombo av skeptiska och rädda, förundras över Victors snabba språng när han plötsligt bestämmer sig, greppar sin dator och kutar som han antagligen aldrig kutat förr. Jag, med mobilen i högsta hugg, fortfarande yr och nyvaken, bestämmer mig för att kuta efter. Får Victor att inse att hissen inte är en bra idé och spurtar istället ner i trapphuset på 12e våningen.

Kommer till våning 6 av livsfarligt springande i trappor. Wooooooooahhho. Vinglar till av chocken att ha tagit mig från sovande till Usain Bolt på 30 sekunder. Överväger om det är värt att brinna inne för att få gå sista trapporna. Springer lite till.

LA-brandbil!!! Med fyra brandmän/-kvinnor som jag inte direkt kan påstå hade superbråttom. Jag och de fyra andra var dessutom ensamma med att ha evacuated the building, förutom en dude i röd t-shirt som frågade Have I got any mail, man? till den svettige, vettskrämde dörrvakten – mer eller mindre omedveten om att en mansröst precis skrikit till hela byggnaden att vi måste springa ut fort som fan.

Så var det falskt alarm. Vet inte riktigt hur jag ska känna över det. Ska erkänna att jag är liiiite bitter, för att väcka mig när jag äntligen lyckats somna på det ljusa, lyhörda, bullriga loftet utan att där finns någon anledning annan än lite nattgympa…. näe. Bara näe.

Imorse klockan 7 ringde det på dörren. Vet inte om jag nämnt det, men vår dörrklocka är förjävlig. Behöver ingen brandvarnare, räcker med att grannarna kommer och ringer på om de känner lukten av rök.

Hur som helst. 0700.

Vaknade med ett ryck. Svintrött. Orkar inte öppna.

Faaaaaaan ta er, Tutti Frutti, om det är ni igen. Allvarligt talat. Uppblåsbar palm utanför dörren tidigt på morgonen var kul en gång. Det är fan inte ens lite roligt längre. Låt mig sova.

Det ringde på igen. Simon släpade sig upp och öppnade. Det var byggarbetarna som renoverat vår balkong, som skulle lämna tillbaka nyckeln.

Ugh. Det här inlägget hamnar i ”Clara är sur”-kategorin.

Okej, så vi flyttade in i vår nya lägenhet för en och en halv vecka sedan. Förra ägarna hade inga gardiner och fönstrena är i söderläge, så vårt prio ett var att så snabbt som möjligt få upp en rullgardin.

Var på IKEA och köpte gardinen. Kom hem och insåg att skruvar inte ingick.

Åkte till Claes Ohlson. Köpte skruvar. Fick låna skruvmejsel av Johanna. Blev plågsamt medvetna om att det inte går att, för hand, skruva in skruvar i cementvägg.

Fick låna borrmaskin av Johanna. Tänkte halelujah, nu ska skiten upp. Borrade hål, försökte skruva in skruvarna för hand. Gick inte heller. Vad i helvete.

Köpte bits till borrmaskinen för att förvandla den till en skruvdragare. Klättrade upp på stolen och började borra in i väggen. Så var bitsen någon mikromillimeter för små och åkte in i maskinen varje gång vi började borra.

En och en halv vecka utan gardin. Både jag och Simon är skitglada. Ska bli så himla kul att gå och köpa en splitterny skruvdragare för hundratals kronor för att sätta upp en enda jävla gardinstång.

Tävling: detect the sarcasm.

En tanke:

Jag sitter och läser Karin Adelskölds blogginlägg om klubbägaren och standup-komikern Mårten Anderssons uttalande om att, enligt honom, kvinnliga komiker drar mindre publik för att de är just kvinnor. Blir arg. Ledsen. Upprörd. Som fan.

Jag ser mig själv som ganska kul. Skitrolig emellanåt. Har flera gånger funderat på standup, men känner att jag inte vågar.

För det första: undrar varför. (Ja, readers, spot on ironi, right there.)

För det andra: jag är inte ensam av att inte våga. Tror knappast heller att Mårtens sätt och åsikter gör att fler kvinnor vågar våga. Och vad händer när kvinnliga komiska genier inte vill ge sig in i standup-världen?

Retorisk fråga. Människor som inte kan tänka längre än näsan räcker fortsätter såklart att tro att det är för att det kvinnliga släktet medfött är tråkigare än de medfött roliga, sköna, avslappnade männen.

Det är för sent på kvällen för att jag ska orka skriva något längre och uppröra mig själv ytterligare. Men fan i helvete vad trött jag blir på män med makt ibland.

Jag blev också röd när jag var liten, säger alltid mamma för att trösta mig, familjens enda amost-albino. Jag hade jättedåligt pigment och var blek som ett lakan. Brände mig jättelätt och blev bara röd. Men det växte jag ur. Plötsligt blev jag jättebrun.

Tack för trösten mamma, men nä. Det tror jag inte på. Inte att jag kommer göra samma pigmentala resa som du, i alla fall. Kanske när jag var 7 och började undra varför jag var den enda i familjen som behövde lägga mig under parasoll efter en halvtimma i solen, men inte när jag är 20 och fortfarande bränner mig lättare än risgrynsgröt i en varm kastrull.

Bikiniväder, wehå!!! tänkte jag imorse och sprang ut på altanen. Well, fuck me då.

Min tröja tycker samma om detta som jag gör.