Häromveckan debuterade jag som krönikör på Veckorevyns startsida. Det var så fett!!! Jag fick så mycket fina ord, ni är ju bäst allihopa, pusspusspuss.

Ni som inte läst krönikan, här har ni den i sin fulla prakt med lite fint bakgrundsmönster:

Mina vänner. Ni vet att jag inte är någon kock. Ni vet att jag minst fem dagar i veckan lever på Santa Maria’s thaikryddmixar. Men idag…. idag hände något. Idag gjorde jag middag själv. På RIKTIGA ingredienser. Ja, håll i er, och det var… gott. PREACH IT

Låt mig få presentera min nya vegetariska favoriträtt:
PESTO-FETA-TOMAT-KIKÄRT-RISFYLLDA PAPRIKAHALVOR

Hittade receptet på min före detta parallellklasskompis Emmas blogg, där hon delar med sig av olika vegetariska recept. Jag ska laga ALLT har jag bestämt mig för. Såhär gör ni en skitgod middag på fyra portioner (perfekt för matlådan!!! om du inte vill bjuda andra vill säga, men då får du mindre själv, just sayin):

Om ni hade varit min kamera och hängt med mig i lördags hade ni fått beskåda detta trevliga. Och ja, jag lovar detta är det sista jag bloggar om Mello. Förutom mellovloggen som kommer någon gång i dagarna, så fort jag hinner filma vloggdelen någonstans in emellan Kanal 5-inspelningarna. Men annars – SISTA!

Innan genrepet mitt på dagen smet jag upp på läktaren och tog den här bilden. 28’000 människor får plats på alla dessa säten. Ta dessa säten gånger sju och ni får antalet prenumeranter jag har på youtube. Det underhöll jag mig med att tänka medan jag stod där uppe. Sedan halvsprang jag ner i fullskalig panik och verklighetsångest.

Ifall ni inte trodde mig förra veckan – här är veckans döda hit-men-inte-längre-gubbe. Finalen till ära var han sprängd. En arm fanns upptejpad på väggen fem meter fram. Den var dock lite svår att få med på bild.

Firade ett avklarat sista Eftersnack med en banan i logen. Bytte om till uppsnack-långklänningen till efterfesten. Den var så himla snygg. Är så brutalt lycklig över att jag får behålla alla kläder från turnén. Välkomna till mitt liv, alla skitsnygga klänningar.

Var såhär glad nöjd stolt lycklig.

Sen var det efterfest, från vilken jag har en endaste bild och det är ovanstående. Kom fram lagom till att Sanna sjöng sin vinnarlåt live på en scen som stod uppsmälld i mitten av lokalen. Hon är så himla duktig och så värd sin seger.

Sen hängde jag med min fina redaktion, HejaInternet, Melanie, Mahan Moin, Josef Johansson, Outtrigger, Oscar Zia och en av herr Ewalds dansare som prompt skulle påpeka samt klämma på mina gäddhäng, och be mig känna på hans egna icke-existerande. Det är där jag förvarar min ödmjukhet, ditt gubbslem.

Sedan åkte jag hem och sov. Det var skönt. Ännu ingen konstig tomhet över att det är över, men en viss vemodan över att jag inte får åka iväg nästa torsdag igen. Det har varit så jävla roligt. Tack igen för att ni har följt med hela vägen och varit så jäkla taggade och glada, även de veckor då det gått mindre bra. Jag är så glad att jag har er!

Nu mina kära bloggyvänner! Nu blir det efterfestbilder! Med vänlig hälsning, yours truly, mellomingelfotografen.

Inledde kvällen med att låta mig bli övertalad att ta kort ihop med Melodifestivalgurun G-son. Gick fram, tog i hand, hälsade och han utbrast ”Clara! Du har skämtat om mig varje vecka. Du är bäst.” Vilket, som ni kanske redan förstått, är anledningen till att jag är skitglad på bilden.

Outtrigger-John och Outtrigger-Simon såg att jag hade kamera och ville fotas. Den ene lite mer pose-benägen än den andra. Gissa vem.

Puss-benägna också (BADUM-TSH GÖTEBOOOOOOOORRRRRRRRG)

Här har vi Schlagerbloggen-Aftonbladet-Tobbe. Han är överallt. Som gud. Ser allt, hör allt, fotar allt och bloggar om det. ”Men Clara hade sin kamera i högsta hugg så hon har ju bara att hämnas på sin Youtube-kanal om hon känner att det behövs” skrev Tobbe på bloggen igår efter att ha postat skitcharmiga selfies på oss, så nu har jag letat igenom alla bilder från festen för att hitta någon rolig med honom men han har tamefan lyckats bli snygg på alla GOD DAMN IT

Outtrigger-John igen och min favorit, alls vår, krulltottguldlock-STEFAN KORO

En annan schlagerbloggare, Stefan från Eskilstuna-Kuriren, eller kanske mer känd som HOLY CRAP HAN GLITTRAR-mannen, var på festen. Han hade stylat webbreporter-Anton i en svartglittrig skjorta och matchande kavaj. Så stiligt och glittrigt och subtilt schlager att jag höll på att dö.

Sen var festen slut och vi blev inbjudna till State Of Drama-Sebastians hotellrum. Tänk er 25 pers som knör i ett tvåmannarum. Det var olidligt spännande. Där fanns en gitarr och en sån liten låda man kan trumma på och vi höll allsång till klockan 05. Muy trevlig si si.

Sen sov jag några timmar och sen åkte vi hem och sen var Andra Chansen-sagan slut. Nu ska jag träffa stylist om en kvart och planera finalkläder. Taggar final så mycket att jag nästan inte ens vet vad jag ska skriva. Så jag skiter i det. Hejdå.

NU MINA VÄNNER! Nu är väskan uppackad! Bilderna är pillade på! Fingrarna är i sitt bästa bloggmode! Nuuuu KÖÖÖÖR VIIIIIII

Eller, ja. Hade så himla många bilder och kan inte bestämma mig vilka jag måste välja bort av de 32 jag redigerat, så vi tar detta i två etapper – lördag dag och lördag kväll – så får min beslutsångest en lite mildare uppgift att utföra.

Låt mig få presentera: LÖRDAG I LIDKÖPING

Vi börjar med en selfie. Alla blogginlägg blir bäst om man börjar med en selfie. Här är jag på hotellrummet, nyduschad och utvilad och med badgen redo på magen. Mot nya äventyr osv.

Någon, vet inte vem, vilket jag är jätteledsen över, har varje vecka suttit och tejpat såna här gubbar på golvet bakom scenen. Han dör på olika sätt varje lördag. I Örnsköldsvik blev han halshuggen, en annan vecka förblödde han. Här tror jag han får någon form av stöt? Budskapet var lite mer dolt denna veckan, men han är tecknet för hit men inte längre – såvida du inte vill bli ihjälsprungen av en stressad kameraman eller en sprintande dansare. Observera jättegärna vilken sida av varningen jag står på.

Ammotrack spelade. Var första band ut och jag tänkte shit vilken bra plats jag har här bredvid scenen, nu ska jag fota alla bidrag.

Lol. Nä. Det gjorde jag inte alls. Fota och att komma ihåg saker är inte egenskaper jag har på cv’t. Nästa gång jag tog upp kameran var en timma senare när Outtrigger spelade. Lokalpatrioten i mig vaknade och skrek HÄRRYDA KOMMUUUUUN med corna-nävar i luften.

Sedan, när min patriotism lugnat ner sig, kom jag plötsligt till insikt med vad som var på väg att hända. Dimman. Den närmade sig. Jag stelnade till. Var detta slutet? Vart kunde jag ta vägen? Hur får man snabbast ut tusentals människor ur en arena? Sedan insåg jag att jag inte var med i Hunger Games och att röken inte skulle ge mig dödliga kramper vid kroppskontakt. Då var det lugnt.

Sedan spelade Emmelie de Forest hennes nya låt Rainmaker. Det har regnat i Stockholm idag. Coincidence? I think not.

Och avslutningsvis från min lördag i Lidköping får ni en bild på mig och Lina, som ni som sett Eftersnack känner igen. Green room-reporten numero uno. Hon har alltid skitsnygga naglar. Avundsjuk.

Snart kommer bilderna från lördag kväll och efterfesten! C ya lateroz

Ps. Det var alltså Martin Stenmarck som gömde sig i Björne i förra inlägget. Grattis alla rättgissare! Ni ALLA får flera liter ära. Här. Ta för er.