Idag är en konstig dag. Inte världens bästa humör. Inte världens bästa omständigheter. Är glad över det faktum att jag var på USA-möte på Splay inför nästa veckas resa, och är mindre glad över andra, mer privata, saker.

Hur som helst. Jag skiter i att skriva mer, för jag känner mig så konstigt tom. Istället får ni se bilder från igår, då jag och Johanna åt pannkaksbrunch. Det var fantastiskt.

Åt resterna till frukost imorse. Bästa frukosten jag ätit på länge.

Igår tog Sonja studenten. Sonja, som jag känt sedan ettan på gymnasiet. Som flyttade till USA för tre år sedan och som jag och Asta saknade skitmycket. Som kom hem efter ett år och återigen blev del av vår trio. Som är så himla intelligent, rolig, energisk, positiv och är bäst på att hångla. Jag stod vid utspringet som en stolt mamma. (Inte lika stolt som hennes egen, dock. Hon var jävligt stolt.)

Blev så blodigt nostalgiskt när jag såg dem springa ut. Var på fullaste allvar exakt lika spänd/nervös/förväntansfull innan låten gick igång som jag var för ett år sedan när jag själv skulle springa ut.

Jag och Asta tänkte att vi ville hänga något om halsen på henne, så vi köpte en billig, lila fjäderboa. Som förstörde både klänning och hatt och färgat båda lila under flak-åket, tydligen. Oups.

Två av mina bästa vänner in da worldzz

Någon delade ut såpbubblor och plötsligt hade alla såpbubblor. Jag ba HALLOJ och grät kamera-glädjetårar.

Sedan var det mottagning hos familjen Román. Mamma Román och Pappa Román höll tal och jag var två och en halv millisekund från att börja böla.

Av mig och Asta fick den numer skolfria en prickig skokartong med venussymbolen…

… innehållande feministisk litteratur – så som Simone de Beauvoir, Hur man botar en feminist, SCUM-manifestet (hehe) – F!’s valskiva och en flaska mousserande rosévin med en passande, hemmagjord etikett: Sonja – grattis på studenten och krossa patriarkatet.

Och två änglar. För att bokmärkesänglar alltid behövs. Typ.

Grattis Sonja. Ily.

Ibland har en dåliga morgonar. När klockan inte ringer när den ska, gröten bränns vid, mobilen glöms kvar på köksbordet och livet är allmänt världssämst.

Idag var ingen sådan morgon. Långt ifrån. Idag fick jag nämligen träffa denna mannen:

Ser ni vem det är?! Det är Ed fricking Sheeran!!

Är långt ifrån hans största fan men jag kan erkänna att jag var skapligt starstruck. Har pratat en del med skivbolaget Warner och de lät mig göra en videoblogg med Ed nu när han är i Sverige. Hell yes.

Tänker inte säga vad vi filmade för det är HEMLIGT (*evil laughter*) men den kommer upp på min kanal om ungefär en vecka eller så.

Sedan, när mitt hjärta slutat försöka hoppa ur kroppen på mig, mötte jag den här:

Och åt det här:

Medan vi lyssnade på livemusik på Lydmars Hotells terrass av ovan nämnda herre.

Det var grymt. Fabulöst som fan. Ed är helt fantastisk.

Nu sitter jag i bikini vid matbordet och försöker låta bli att tro att det återkommade, svinhöga tjutet som kommer från utomhus någonstans är ett krigslarm. Måste packa också, ikväll åker jag till Göteborg för studentfirande. Vlogg kommer också, om typ en timma. Vi hörs. Haj.

Peope of the bloggosphere. Jag är kär. Materiellt. I min nya kamera. Haleluja.

Jag hämtade ut mitt nya minneskort idag. Åkte hem, hämtade kameran och åkte till Vapiano i Gamla Stan.

Kan vi bara… kan vi bara ta en sekund av tystnad och känna the amaze över att ingen av bilderna i detta inlägg är redigerade? Mer än att de är nedskalade i storlek då, alltså. Min nya bästa vän heter f1,8.

Möt William. Denna trevliga herre har jag känt sedan 2008, då vi båda var reportrar på Göteborgs-Postens ungdomsredaktion Graffiti. Han är så snäll. Det är nästan lite synd om er som inte känner honom.

Vi åt pasta. För det är vad en gör på Vapiano. No shit. Det var gott.

Okej så bilden är oskarp men ändå skitsnygg?? Varför har jag bara haft f2,8 som lägst på mina tidigare objektiv? Varför? Varför? Har frågat mig själv varför typ fyrtio gånger sedan jag kom hem.

Vi kommer trivas så bra ihop du och jag, Canon.

”Ny lägenhet, nya vanor” tänkte jag och Simon när vi flyttade häromdagen och uppskattningsvis ätit 60 thairätter gjorda på Santa Maria-kryddpåsar sedan årsskiftet. Nu jävlar ska vi lära oss att laga mat.

Men vad vore ett liv med nya vanor utan internet. Internet, I love you. Heja Internet, som HejaInternet-Joakim skulle ha sagt. Igår hittade jag ett recept på quornburgare. It was the bästa jag ätit på aslänge.

Okej, så till typ 5 medelstora biffar behöver ni alltså

300 g quornfärs
3 ägg
4 msk maizena eller potatismjöl
1 klyfta vitlök
1 gul lök
1 torkad chipotlechili (stod det i receptet, jag tog chiliflakes på kryddburk)
1,5 tsk torkad oregano
1 knippe bladpersilja
1 tsk kinesisk soja
Salt och svartpeppar

En kan ha i 200g fetaost också men eftersom Simon är lite kinkig med sådant så bangade vi. Blev asgott ändå.

Sätt ugnen på 200 grader. Hacka löken och vitlöksklyftan och stek upp. Kasta i quornfärsen (för att det är kul att kasta saker, men akta så du inte kastar allt på golvet) och stek tills quornen fått stekyta. Ta av från plattan och låt svalna medan du hackar chilin och persiljan och kasta i dem med övriga ingredienser i en skål. Blanda ner quornfärsen. Forma biffar (vilket här är svårt eftersom smeten vägrar hålla ihop) och stek (så att äggen koagulerar och får biffarna att hålla samman). Avsluta med att ha biffarna en kvart i ugnen så att de blir genomvarma.

Ät dirrmode med valfria pålägg men obligatoriskt på burgaren är min nya hamburgerfavorit: mango chutney. Så gott. Såååå gott. Sen kan ni eventuellt även göra som jag och gråta lite över att det blåser lite för kallt för att kunna avnjuta sin burgare i sommarsolen på balkongen. Tröstät en burgare till.