Ja, ungefär såhär kanske man kan sammanfatta tisdagskvällen på ett tjuvstartande Peace & Love. Det var helt enkelt lite märklig stämning. Ibland kändes det som om alla väntade på något, eller än värre: som om det faktiskt var dagen efter festivalen, inte dagen innan. Området kändes stort, ödsligt och inhägnaderna för ljummen öl var halvtomma. Viftandes med ett babyorange VIP-armband (hur hände det?) hittade jag till sist entrén till det lilla avskärmade område där branschen skall stå och kramas, kanske ryggdunka lite vänskapligt. Ingen blev väl förvånad när det visade sig vara stängt.

Mest sorgligt var väl kalaset för alla de performanceartister som befolkade scener och gathörn över hela området. Vissa höll humöret uppe (men hur?!) medan andra, i stunden, mentalt packade resväskan och försvann till en annan värld. Om kvalitén på dessa är svårt att säga något generellt. Jag fick panik av att stå själv framför ett framträdande och insåg att det var svårt att veta vem av oss två som egentligen var publik. Var var scenen? Vem är jag? Etc.

Sammanfattningsvis: uppenbart har det varit svårt för Peace & Love att locka folk in på området dagen innan de stora scenerna öppnar. Det smala utbudet är hedervärt, känslan som stannar i kroppen är fadd. Men, ett litet tack på sin plats: vaknade klockan åtta helt utan trötthet. Sugen på: något som känns på riktigt. Inte sugen på: borlängeexklusiva fenomenet curryhamburgare.

Dagens: Vaccines, JJ, Lykke Li. Eller något helt annat.

// Petter Seander