Fleet Foxes spelade på den stora Azaleascenen. Det var tidvis ljuvligt, tidvis så tråkigt som det endast kan bli när vita heterosexuella män ställer sig på en scen och pluggar in ett antal gitarrer. Grejen med Fleet Foxes är att när de gör ljusa låtar så GLÄNSER de – stämsången, de glasklara melodierna och sexmannabandets kollektiva attack drabbar publiken men en underbar kraft. Men när de gör dystra allvarliga låtar tycks de sex männen förvandlas till sex träd i en ful barrskog. Deras melankoli saknar subtilitet, därför blir den ointressant och fattig. I dessa låtar blir de ett vanligt rockband – och vem vill ha ett vanligt rockband? Men de duriga hitsen gör ändå konserten värd besväret. När Fleet Foxes är som bäst är de helt enkelt fantastiska.
/NRFN
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.