Jag var inte kall nog att ge Prince den tid han gav publiken igår. Min nyfikenhet på SBTRKT ute i Stay Out West var större. Jag vet inte om det är helt försvarbart att ge upp en gigant på det sättet. Däremot vet jag att SBTRKT försvarade sin position som en av årets ljuvaste popsensationer.

Aaron Jerome a k a SBTRKT har sållat sig till en av de producenter som åkt snålskjuts på dubstepens segertåg genom Europa. De senaste sex årens vurm för södra Londons dansmusik har skapat ett eko av Englands gedigna ravekultur sedan ´89 som bara kommer att förstärkas de nästkommande sex åren. SBTRKT är ett skolexempel på denna välkomna utveckling. Från att ha producerat lekfull UK Funky exklusivt för rastlösa ravers har SBTRKT i och med det självbetitlade debutalbumet och EPn Step In Shadows uppvaktat de rastlösa radiolyssnarna med vers- och refrängstrukturer. Britter som föddes på dansgolvet har säkerligen sina invändningar mot ett sådant svek mot att dansgolvets helande kraft, monotonin, fått ge vika till förmån för popsångens hookar.

Jag föddes inte på dansgolvet. Därför kan jag verkligen uppskatta hur amerikansk själfull vokalhouse bejakats bakom dribblande breakbeats i komprimerat fyraminutersformat. Jag är beredd att hävda att Katy Bs debut från i år låter som en stöld från 2step och UK garage anno 2001 i ljuset av SBTKTS romantiserande-utan-att-bli-nostalgiska och hyllande av samma urbota brittiska genrer.

Åter till Nefertiti som lagom vid SBTRKTs första trumslag är fullt. Intimiteten är fullständig i kontrast mot festivalscenernas storskaliga överdåd. Medan den överförfriskade publiken försökte hoppa i takt kunde jag inte annat än att nedslås över Samphas sensibla smekande stämma och Aarons virtuosa rhythm&blues trummande. Det publiken uppfattade som snabb effektiv dansmusik blev till varma stillsamma ballader i mitt huvud. Jag tror att det är ett väldigt högt betyg, eller ett tecken på en stor upplevelse, när känslan överträffar dansmusikens strikta former. Eller när den progressiva uppfattningen av musik förloras och ersätts av oändligheten.

/Love Lagerberg