Wiz Khalifa såg som ut som världens gladaste 13-åring när han uppträdde framför ett enormt folkhav under den soliga lördageftermiddagen. Han fick mitt sura kritikerhjärta att smälta, trots att hans slätstrukna storbolagsdebut Rolling papers var en stor besvikelse och trots att han knappast inte är någon stor publikdomptör. Han såg lite ensam ut (trots sin sidekick), som om han var medlem i en grupp och råkade befinna sig ensam på scen för ögonblicket, snarare än en riktig soloartist. Men stämningen var god när han spelade Roll up och On my level, och när Black and yellow kom kokade den givetvis över. Det var fett.

Pulp såg jag efter det, otippat många i publiken där – uppenbarligen är det fler än jag som lyssnade på gruppen sönder och samman under tonåren och nu ville gå loss i lite ”I owe it to myself”-nostalgi. Själv upptäckte jag Pulp genom Robert Gustafssons Jarvis-parodi i Percy Tårar, först skrattade jag men sen insåg jag att det var bra på riktigt. Different Class blev verkligen soundtracket till mitt år som 14-åring, och alla texter sitter fortfarande i ryggmärgen märkte jag nu. Min vän Lisa orkade inte med nostalgiöverdosen och drog när fjärde låten från Different class i rad spelades; själv hade jag uppenbarligen lite högre smärtgräns. Jag hade aldrig sett Pulp live, men det var kul. Jarvis Cocker dansar bättre än Wiz Khalifa och är en bättre scenpersonlighet i allmänhet, konstaterade jag (men så har han också stått på scen i 30 år, mot Wiz som kanske har två år). Höjdpunkten för mig var när de spelade This is hardcore. Åh, detta mästerverk! Jag dansade som fan och önskade att jag hade en strippklubbs-pole. Det var nog bra för alla att en sådan inte fanns till hands.

Så Kanye (Jarvis påpekade syrligt flera gånger att alla i publiken bara var där för att få en bra plats till Kanye-konserten som skulle vara på samma scen). Vad ska man säga, det var fett. Men ändå inte så bra som jag hade hoppats på. Jag älskade dansarna, och jag älskade när Kanye sjöng med autotune, men annars var det faktiskt lite dött och opersonligt. Kanye har gjort så många låtar, men det är bara på senare tid som han börjat skriva texter som faktiskt är bra, som man bryr sig om när han rappar dem. En låt som Diamond is forever, vad ska man göra med den? Helt meningslös. Good life, som jag aldrig riktigt gillat, lät dock bättre i konsertformat än på skiva. Efter den kom en kort paus och därefter ”akt 2”. Då blev det, i mitt tycke, klart bättre.

Kanye sjöng tre låtar i rad från sitt underskattade och djupt melankoliska album 808s & Heartbreak. Sen kom en kavalkad hits till, alla var överlyckliga, medan jag mest tänkte på fenomenet Kanye och hur stor han blivit, vad det säger om popmusiken och hiphopen. Jag rycktes ur min rockjournalistiska dvala när All of the lights kom, som visserligen lät i princip exakt som när man hör den på klubb, men det var ändå episkt med alla, eh, ljus, och den enorma skrikande publiken. Strax efteråt kom Runaway, konsertens absoluta höjdpunkt. Pusha T kom in på scen, och det var kul, men det man verkligen var fokuserad på var Kanye som stod och sjöng ut sitt hjärta. Han ändrade texten i slutet – från att vara ”run away as fast as you can” så blev det (typ) ”if you find somebody that you love, don’t let her run away”, han upprepade det om och om igen, bedjande, mässande, nästan gråtande. Det var så vacket och innerligt att stämningen blev helt stilla. Han avrundade med lite beats för att få igång en ordentlig applåd, alla var så tagna. Sen körde han ”Hey mama” som avslutning, precis som R Kelly alltid avslutar sina konserter med sin mammahyllning. Jag fattar grejen, men tyvärr är Hey mama inte världens bästa låt. Strunt samma. Det var en bra konsert, det känns stort att ha sett Kanye, och framförallt: Runaway. Det var kanske hela festivalens höjdpunkt.

/NRFN