Tjena folket! 

En annan var såklart tvungen att dyka rakt ner i skolarbeten när han kom tillbaka, och med sömnbrist på det så har jag inte funnit mig kapabel att recensera förrän nu. Då kör vi!

Som ni säkert förstått så gick inte jag och Astrid på alla konserter tillsammans. Vi hade en del vi båda ville se, och flera som vi delade upp oss för att se. Det absolut svåraste med en musikfestival är att klura ut hur man ska planera sitt schema. Efter ett tag dock så bryr man sig inte så mycket om man missar enstaka akter, för de man redan sett/kommer se bjuder på en show of a lifetime!

Jag började med Kendrick Lamar på fredagen, och han är riktigt bra på scen. Jag fick inga överdrivna lyckokänslor av att se honom, men han skriver jäkligt bra musik och hans grymma röst ljöd verkligen vackert på Coachellas största scen. När han drog på ”Hol’ up” så gungade hela publiken med något härligt. Jag ber om ursäkt att jag varken har bilder eller film, mobilen har inte tyckt om mig den senaste veckan. Det absolut ballaste med Kendrick var dock när han under lördagen gästade Childish Gambino (a.k.a Donald Glover) under en av hans nya låtar

OCH såklart när han gled in och körde ”Recipe” med Dre. Han måste leva i extas den här mannen. Att få vara med i denna spelning, som garanterat kommer gå till historien, händer inte vem som helst

Frank Ocean den jäkeln plockade upp Tyler, the Creator och de körde ”Analog” tillsammans. Tungt!

Förutom det så var spelningen inget speciellt. Han stod och waleade fint och bandet hängde med flitigt, men som sagt så var det Tyler som bjöd på festen. Om ni inte sett eller hört om hur Tyler och Odd Futures spelningar går till, så spårar de alltid ur totalt. Jag ser fram emot den dagen jag får gå på en av dem. 

M83 diggade jag. Jag diggade dem rejält. Majestätisk musik som hör hemma på scen. När saxofonen kom fram och rev på ordentligt under ”Midnight City” så tappade jag hakan. Det märktes att de var där för att ge publiken en show. Ryktet gick att Katy Perry var där under spelningen, men jag kan säga att det är svårt att sklija folk från folk när man väl står där. Vill vi verkligen att de ska slå ihop sig och göra musik tillsammans? 

Swedish House Mafia, som Astrid sa, bjöd verkligen på en superb lightshow så det behöver jag inte förklara något mer om. Det är riktigt kul när de slänger in snuttar från Gotye’s ”Somebody that I used to know” mitt under ”One”, så folk kan stå och vråla tillsammans. Jag blir sprallig i kroppen bara nu när jag ligger här i sängen och skriver. Härligt etablerade Djs det där gänget. De vet hur man sätter ribban högt.

Sämre kvalitét på klipp, men det var såhär det såg ut. Hela vägen. Fett? just det. Fett. 

Childish Gambino var en av de första jag såg på schemat som jag verkligen ville se. Det roliga med honom är att han skrev mycket av sin musik när han gick i College men gjorde inte mycket av den. Sedan trillade han in som ståuppkomiker under sitt riktiga namn Donald Glover och gjorde succé, castades till den hysteriskt roliga serien Community, och där emallan någonstans bestämde han sig för att köra på musiken. Tacka gud för det! Namnet ”Childish Gambino” fick han ifrån den där hemsidan man kan skriva in sitt namn för att få ett eget ”gangstah name”. Hur kul är inte det? Han bjöd på en massa skratt under hela konserten också. Jag älskar när artister bjuder på sig själva och inte bryr sig om det anses fånigt eller överdrivet. Plus att texterna är av ett slag i sig. Han klev högt på min favoritlista i alla fall. 

Sa jag att han brutit foten och ändå stod och hoppade som en galning?

Jag är otroligt glad att jag gick på tUnE-yArDs spelning. Jag hade ingen aning att hon skulle vara så bra. Återigen blev jag så glad när jag såg en saxofon-duet stå på högersidan av scenen. De var förjäkla häftiga, och sättet de spelade på kändes som något helt nytt samtidigt som det var melodiskt. Vet inte om ni förstår vad jag menar. Typ indie/pop, nytt och eget. Hennes röst står sig verkligen lika bra, om inte bättre, live som den gör inspelad och man vill bara röra på stjärten och le under hela spelningen. Hon var riktigt cool och avslappnad på scen, och det märktes att hon njöt av varenda sekund.

Bon Iver såg jag bara en kort stund. Jag vet inte riktigt varför, för jag gillar verkligen hans musik. Så fort de började spela ”Holocene” så fastnade jag totalt med blicken mot scenen. Gå inte dit om du känner dig gladfull och vill dansa dig trött, för den musiken skall endast njutas av. 

Och ja, nu är jag säker på att det var honom jag såg på Main Street i Santa Monica. Nej, jag sprang inte fram och ropade efter honom.

Vidare till Miike Snow, och det var fasen på tiden att jag såg dem. De spelade mest låtar från det nya albumet, vilket är hejdundrande bra. Vill ni veta något häftigt? Okej. I en av låtarna (”Black Tin Box”) så gästar ju Lykke Li, och guess what people. She was there! Ni skulle Astrids reaktion när jag berättade det för henne efteråt. De gick till SBTRKT medan jag gick själv till Miike Snow, och såhär i efterhand så är jag rätt nöjd över det. I alla fall så utjöt Astrid säkert tio ”NEJ!” på rad medan jag stod och hånlog. Lykke Li är alltid en stjärna på scen, och de gjorde showen helt magisk. Avslutade gjorde de såklart med ”Animal”, och hela publiken skrek något vilt!

Radiohead gav mig tyvärr inte så mycket, även om de är otroligt bra. Efter ett tretal låtar så stack jag till ASAP Rocky istället, och den mannen vet innebörden av ”getting down with it”. Tung spelning, han bjöd in publiken i stämningen och alla hängde med utan problem. Jag vet inte hur många gånger grabbarna från hans entourage gjorde sina stage dives, men varför inte liksom. Ni för ursäkta hans språk så mycket. 

Jag sprang faktiskt förbi Sub Focus innan jag kom till ASAP Rocky, och jag kände att jag behövde stanna en stund när jag såg lightshowen och hörde häftig drum and bass spela. Inte mitt första val av musik, men det var bra! Han gjorde sig förtjänt av en Coachella-plats må jag säga.

Söndagen var utan tvekan bästa dagen, alla kategorier. First Aid Kit, Santigold, Beats Antique (vilka är de liksom?), The HIVES, The Weeknd, Justice, och avslutningsvis DR. DRE & SNOOP DOGG! Jag ångrar att jag missade Calvin Harris spelning, men jag minns att jag stötte på ett gäng som hade en ryggsäck full med öl, som de fått med sig in på grund av att de jobbade med ett av de mindre banden (minns inte vilket), så jag hängde såklart med dem och delade historier med.

Santigold var riktigt underbar. Rolig, mysig, ödmjuk, sexig, och härlig på scen. Hennes bakgrundsdansare var jäkligt häftiga också. Lite militäraktigt med koola moves. 

Och vad händer här, hon bjuder upp säkert 30 personer ur publiken att joina henne på scen! Jag vet inte om ni ser det men precis till vänster om den vänstra och färgglada dansaren så står det en unge på kanske 1 år med rosa öronskydd. Hon stal showen! Kameramannen zoomade in på henne ett flertal gånger och man hörde snabbt hur publiken ropade ”aaaawh” och skrattade i kör. Skitkul show!

Beats Antique hade jag aldrig hört förr och det var en väldigt häftig elektronisk spelning. Lite obehagligt samtidigt som man njöt av uppträdandet. Alla hade någon typ av mask på sig. Allt från hästmask till kråkmask, och ett par dansare åmade runt på golvet och snurrade sensuellt på scenen iförda baddräkt. Även här bjöd de på saxofon! Jag börjar ana ett tema här gott folk. Saxofonen är på väg tillbaka i landet Mainstream! 

”Do you feel invigorated?!”

The HIVES behöver jag knappt förklara hur bra de var. En utomordentlig comeback, och Howlin’ Pelle var lika skön som han brukar vara. Typiskt svensk och ironisk, skämtar om hur bra de är och att alla borde veta om det. Han pratade ganska mycket, men det gjorde det bara roligt. Innan de började spela ”Tick Tick Boom” så sa han rakt ut: ”The words are about blowing things up. Don’t worry, the music is still about fucking!” och så rev de på. 

Ett praktexempel på hur rolig Pelle är. Han fick i princip hela publiken att sätta sig ner. ”Everybody in the fucking VIP too, you’re not that important!” ropar han, och sen vet jag inte hur många gånger han skrek ”THE HIVES!”. Han är rolig den mannen.

Jag avslutar med Dre och Snoop’s spelning. Får man säga ”fy fan” på den här bloggen? Äh, jag låter bli, men helskotta vad bra det här var! En historisk spelning, och vi var där! Det är synd att man inte kan skrika i ett blogginlägg MEN DET FÅR VÄL FUNKA SÅHÄR ISTÄLLET. INGENTING SLOG FEL! Det hade ju som sagt pratats väldigt mycket om vilka som skulle gästa, och hur sjutton det skulle funka med ett Tupac-hologram och allt det där, men jag tror inte att någon var beredd på vad som hände till slut. Eminem var där. 50 Cent som körde ”P.I.M.P” och ”In Da Club” och klädde av sig på scen som vanligt. Wiz Khalifa kom in och körde ”Young, Wild & Free” med Snoop. Kendrick Lamar, Warren G, och så gjorde de en hyllning till Nate Dogg som gick bort förra året. De slog även på en gammal snutt med Frank Sinatra när han sjunger ”LA is my lady”. Direkt efter det glider Snoop in och kör Tupac’s ”California Love” som om den vore hans egen. Sen fick vi grädden på moset. Mr Tupac Shakur himself dyker upp i ett hologram, och det var overkligt bra gjort. Jag hade glömt bort för en sekund att han skulle dyka upp, så jag blev helt tokig när jag stod där långt bak och hörde hans röst. ”vänta, VA?!”. Hade man inte vetat om att Tupac inte längre finns med oss så hade man utan tvekan kunnat gå på det där. Han, om man nu kan säga ”han”, körde ”Hail Mary” först och jag måste sett ut som en liten hundvalp så stora som mina ögon var. Sen körde han och Snoop tillsammans och det var så grymt synkat och häftigt rakt igenom. De ska ju turnera med hans hologram och det är en riktigt bra idé! Kanske får försöka se dem igen. 

Nu har jag tömt hela mitt förråd tror jag. Jag får komma tillbaka om jag kommer på att jag glömt något. När man tar in så här mycket vackert under en festival så är det verkligen svårt att veta var man ska göra av alla minnen. Jag kan säga såhär i alla fall: Hella Coachella!! (”Hella” är ett kaliforniaskt uttryck som kan förstärka påståenden perfekt. Passar bra tycker jag.) Jag kan nog tala för både mig och Astrid att vi har haft en grym upplevelse under Coachella, och folk har varit så bra mot oss. Det hela började när vi fick hjälp av en amerikansk vän att köpa biljetterna, bara för att det tog för lång tid att beställa från Sverige. Jag kommer definitivt göra det här igen, och jag hoppas att vi ses igen då!

 //Ragnar