Det är tråkigt när man blir besviken, och det är egentligen bara förnamnet på känslan som genomsyrade kroppen under och efter Vulkanos spelning som öppnade lördagens Popaganda. Ett band som ändå låter rätt spännande på skiva, kändes i det närmaste som en förolämpning mot mig som publik. Även om jag gjorde mitt bästa för att inte ta det personligt. Det ska sägas att några smått desperat koreografiska försök gjordes för att gjuta liv i vad som kändes som en evighet, bland annat genom två svarta hoppande gnuttar. Men om basen brummar ostämt och i otakt, ljudet suger och mellansnacket är håglöst oinspirerat räcker det inte med all världens pappfigurer och dansande låtsasdjur för att lyfta en konsert.
Eller så var det bara jag som inte förstod.
/P
Märkligt, förutom Thåström var det här festivalens höjdpunkt för mig.
Rätt bra att man kan tycka så olika om samma band.
Jag tyckte spelningen var det bästa jag sett på länge. Kul att se något innovativt för en gångs skull på svenska popscenen. Vem är P? Våga stå för vad du tycker!
Hej Anna, jag är P vilket mycket riktigt borde tydliggjorts för att ingen ska blanda ihop mig med Pontus. Och jag vidhåller att jag tyckte att konserten var anskrämlig, men roligt att flera andra tydligen uppskattade den!