Sista dagen på årets Way out west inleddes med en fantastisk brunch som SIC-gänget Ida & Damon anordnade på stället med det lolliga namnet Lounge(s) på avenyn. Det var så trevligt att jag kom sent till JONATHAN RICHMANs konsert, vilket var enormt bittert eftersom den sista låten – den enda låt jag hann höra – var så fin att jag nästan blev tårögd. Få artister har så mycket hjärta som denna åldrade pop-Peter Pan, och få har sådana melodier och textfraser som man så lätt (och gärna) sjunger med i.

Foto: Petter Hellman, Rockfoto.nu

FRIDA HYVÖNEN gjorde en eftermiddagsspelning i strålande solsken. Det lät bra men jag fick ändå inte riktigt feeling. Frida är sannerligen en fantastisk artist men det är lättare att kommunicera med musiken om man hör den i en något mindre lokal på kvällstid. Det mörker som finns i hennes låtar behöver bli bekräftat på något sätt. Nu blev det som att hon var i en bubbla, långt från mig som lyssnare (trots att jag stod nära scenen), jag kunde ana men inte nå.

Jag gick och såg slutet på YELAWOLFs spelning istället, det var svinbra. Alabamarapparen fullkomligt mördar mikrofonen med sina rimsvador, och basen i låtar som ”Pop the trunk” är inte att leka med. Andra höjdpunkter var ”Box chevy” och ”Let’s roll”, känd som den enda bra låt Kid Rock varit inblandad i.

Foto: Emma Svensson, Rockfoto.nu

A$AP Rocky spelade direkt efteråt på samma scen. Sedan det meddelats att Frank Ocean ställt in var den unge Harlem-rapparen den största av årets nya artister, och folk var helt bananas i publiken. Han gjorde en bra show, och dansade spralligt och gulligt med ett underbart arm-flex-move, men ljudet var tyvärr dåligt mixat. Ofta hörde man bara trummorna och basen, vilket tog lite udden av topplåtar som ”Peso”. Efter konserten fick jag nöjet att intervjua A$AP Rocky – denna text dyker upp på Nöjesguiden inom en snar framtid.

Tyvärr missade jag både COMMON och THE FIELD med anledning av intervjun, och nästa någorlunda intressanta konsert var MIIKE SNOW. Det var en konsert som inte var dålig på något sätt men inte överväldigande bra heller. Av någon outgrundlig anledning var en av Miike Snow-killarna utklädd till Erland Josephsons rollfigur i ”Fanny och Alexander”. Why not. I extranumret ”Animal” lyfte konserten och det blev riktigt maxad stämning. Det var fett när Lykke Li gästade i en låt också.

Foto: Mattias Pettersson, Rockfoto.nu

Sedan följde KRAFTWERK och med dem festivalens stora gimmick: en show i 3D, så alla i publiken hade på sig 3D-glasögon som de fått vid entrén. Det kändes fånigt men ändå lite kul, som att lajva 70-talet och Pink Floyd-konserter med lasershower. Själva 3D-effekterna var inte så mycket att hurra över, men det var i alla fall något att titta på när de orörliga tyska gubbarna framförde sin musik. Kraftwerk är världens mest osannolika popband, eller kanske världens mest lättlyssnade konstmusikprojekt – hur som helst är det fascinerande att
den anti-rockiga elektroniska musik de skapade på 70-talet, som inte lät som NÅGOT annat, kunnat bli så folkkär. Men det visuella har helt klart en stor del att göra med gruppens framgångar (något som andra elektroniska artister lärt sig av – minns till exempel Mr Oizo och hans video till ”Flat beat”). Liksom med Refused var det inte riktigt min musik – jag gick efter tre låtar.

Det bar iväg till världskulturmuseet, och denna gång såg vi till att vara i tid till klubben. Vi blev belönade med ett bra DJ-set av The Soul Lounge innan GNUCCI & VAZ gjorde en toppenspelning. Stämningen var på topp när denna fantastiska kvinna sprutade ur sig rim och coolness. Till slut crowdsurfade hon, till allas totala jubel. Gnuccis musik är gjord för detta sammanhang: festen, klubben, euforin. Ett helt album med henne att lyssna på hemma känns meningslöst. Hennes konst tillhör det absoluta nuet. Och hon bemästrar den verkligen.

Därefter följde dagens, och hela festivalens, bästa konsert: AraabMUZIK, den amerikanska hiphopproducenten som förra året överraskade med det mångsidiga instrumentala soloalbumet ”Electronic Dream”. Live är han verkligen live: han står och trycker på knapparna på sin MPC-sampler i ett sådant furiöst tempo och med en sådan känsla
för sväng att man baxnar – det är som att se Jimi Hendrix spela gitarr på 1960-talet. Ännu bättre blev konserten av att A$AP Rocky dök upp som en oannonserad gäst – han rappade inte utan ropade bara ”Swag! Swag!” i baktakt, gjorde sin spralliga dans och gick omkring och log och lät sig bli fotograferad. Han var underbar. Han stod länge lutad över DJ-bordet och var fängslad av AraabMUZIKs musicerande. Men AraabMUZIK tog ingen notis om rapstjärnan, eller om publiken som var i extas av det elektroniska kaos som rasade över oss, eller om något annat än musiken. Han var så fokuserad, så hård, så bra – som en reinkarnerad Miles Davis. Luften vibrerade av energi och jag tänkte att jag aldrig älskat att leva på 2010-talet så mycket som just nu. Efteråt gick A$AP Rocky från scenen med sex snygga tjejer i släptåg, AraabMUZIK bockade snabbt med ett litet leende och gick han med, och
jag gick hem med en död mobiltelefon och huvudet fullt av funkig skit.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli