Jag har denna dag inte lika många måsten. Huvudakten är The Black Keys, och dessa ska inte spela förrän sent på kvällen. Deadmau5 och Nas, artister jag aldrig hört talas om i hela mitt liv, headlinar. Givetvis måste jag se dem. De spelar dock inte heller förrän betydligt senare och jag bestämmer mig för att passa på att ta del av den, faktiskt riktigt goda, gratismaten och gratisdrickan. Medans jag sitter och rullar tummarna/antecknar i mitt block, kommer en medelålders man inspatserande på området. I sitt följe har han tre apor/clowner/extremt obehagliga människor och några aningen mindre uppseendeveäckande personer. Plötsligt slängs kameror över axlar. Datorer smälls igen, och samtliga journalister småspringer över gräsmattan mot ett uppställt långbord. Visar sig bli presskonferens med mannen, de autotunade aporna och deras vänner. Så trevligt. Självklart borde jag veta vilka det är och givetvis har jag ingen aning. Men de pratar på om festivalen så kan tänka mig att det kanske är arrangörerna jag har framför mig. Kul är det i vilket fall.

 

 

Deadmau5 och Nas spelar samtidigt, så jag väljer att alterera. Det är betydligt kallare nu och tjocktröjan är tyvärr ett måste (förlåt Sverige, jag var tvungen). Nas spelar dock inomhus och för att ta mig dit får jag gå genom vad som liknar en gammal nedlagd tunnelbanestation. Nas är populär, väldigt amerikansk, och inleder genom att skrika ”does anyone smoke weeeed?”. Armar i luften så långt ögat kan nå. Bäst är det när Phil Collins spelas i början av någon låt. Oväntat nog gillar jag faktiskt Nas, och han vet absolot hur man får igång en publik. Dessuom – enda artisten jag lyckas få hyfsade bilder på. Tack!

 

 

// Klara Hallerström