Nu har vi kommit till den tid på året då vi ska se tillbaka och reflektera över vad som hänt. Vad passar väl då bättre än en riktig goding, hot and cold-listan?

HOT 

• Riktigt bra musik och band, internationella som nationella (kan dock inte säga så mycket om den nationella biten).
• Miljösatsningen. Inga överfulla papperskorgar här inte. Källsortering. Matsånd med ekologisk mat och marknadsstånd med ekologiskt tema.
• Helt ok priser på mat och dricka. Har sett värre.
• No need for gummistövlar.
• VÄRMEN!

COLD 

• Såg ingen dricka överhuvudtaget. Antingen serverades ingen eller så behöver jag och optikern ta oss ett seriöst snack.
• Ibland var det lite lite drag, tycker jag allt…inte ens Nas, stackarn, kunde höra er:

• Att det slutar redan klockan 11.
• Att jag hade ”a cold” (där fick jag allt till det , va?!)

Och när vi ändå är inne på listor så kan vi ju lika gärna slå på stort och köra en rankning av spelningar också (så man utnyttjar alla bloggfunktioner)

1. The Hives….eller? Ohh, jävligt jämnt mellan The HIves,The Black Keys och Of Monsters And Men. Men jag måste ändå vara lite patriotisk av mig. Desutom är det starkt jobbat när ett band vars musik man i vanliga fall inte lyssnar på får igång en

2. …nämen nu blev det svårt. Vi gör såhär istället och kör en ”Festivalens…” så har vi ju, helt klart, bockat av alla slags listfunktioner som möjligen kan finnas.

Festivalens eloge: The Hives. För energin, det spanska mellansnacket, kläderna och förmågan att få igång ALLA.

Festivalens charmigaste: Of Monsters And Men. Ville bara krama om dem allihop. Så fina röster som passar extremt bra ihop, och så ödmjuka i sin framtoning.

Festivalens tajtaste spelning: Two Door Cinema Club. Sjukt bra hela vägen igenom. Kändes som att jag befann mig på en klubb i mitt kära London. Ville bara dansa.

Festivalens skönaste: Hot Chip. För fiskarmössan och för videon till ‘I Feel Better’. Underbar.

Festivalens snyggaste outfit: Som sagt, trummisen i Of Monsters And Men.

Festivalens konstigaste: Deadmau5. Förstår bara inte.

Festivalens ‘bocka av’: Att ha varit med om en presskonferens. Check!

Festivalens mest oväntade: Att alla inte längre talade spanska. Säkert hälften var amerikaner, tyskar och britter. Fast mest amerikaner.

Festivalens miss: Passion Pit. Fan också.

Festivalens tanke: Varför har jag bara (med undantag för Of Monsters And Men) sett killband? Vet inte om det säger mest om mig, festivalen, Chile eller samhället i allmänhet?

Festivalens bästa konsert: The Black Keys. För att det var så bra och jag vill bara höra mer.

Så hur gick det då med förväntningarna? Nej tyvärr, jag och The Hives bytte inga bästishjärtan. Tror de var för blyga. Men nästa gång, ja då ni! Och Crystal Castles såg jag inte ens. Verkade ju så himla jobbigt det där. Men ‘Little Talks’, den dansade jag allt till hela natten lång (eller ja, till 11 då). 

Då var det då slut på det roliga och det är dags att återvända till verkligheten (ha! vem försöker jag lura?). Jag och min scrapbook säger tack för oss och ger EN STOR TUMME UPP till Lollapalooza!

// Klara ”numera rätt så allmänbildad” Hallerström

Alla, och då menar jag verkligen alla, har kommit för att se Deadmau5. Har aldrig riktigt förstått grejen med en dj-ande mus men övriga verkar, definitivt, gilla det. Kameran sliter sig allt som oftast från Deadmau5 (förståeligt, han står ju bara där) och fokuserar istället på de dansande tjejerna i publiken. Säger nog en del om Chile. Jag ger upp om Deadmau5 för att, för en gångs skull, få en bra plats vid kvällens viktigaste spelning – The Black Keys. Självklart har fler tänkt i samma bana och jag hamnar, som vid övriga spelningar, någonstans där i mitten.

Detta är nog festivalens bästa spelning. Bra scennärvaro och hela Chile älskar älskar älskar The Black Keys. Någon sprutar ut sin dricka över publiken och på något sätt lyckas minst nittio procent hamna på just mig. Verkar dessutom ha en fallenhet för att hamna mitt i moshpits. Ja, skulle jag bli nedknuffad på marken så dör jag i vilket fall lycklig, tänker jag medan jag håller kameran i ett krampaktigt grepp.

För mig, som började lyssna på The Black Keys för inte så länge sedan, låter dock alla låtar ganska likadant. Jag kommer på mig själv med att tro att varje intro är introt till ‘Tighten Up’, vars video förövrigt är helt underbar.

Som sagt såg jag sångaren dagen innan, utan att veta vem det faktiskt var. Lite halvt bortkommen stod han där och såg extremt sympatisk ut. Bidrar nog till att jag gillar The Black Keys. Skarpt. Förutom när han skriker ”I want you to go a little crazy” och alla verkligen gör det. Då har jag och kameran min fått nog och ställer oss lite längre bak. Ljussättningen är dock ganska konstig. När varje låt avslutas tror jag, utan undantag, att strömmen har gått. Men så drar nästa låt plötsligt igång och får publiken ända ut i kanterna att dansa sig svettiga.

Medan de sista tonerna klingar ut och The Black Keys lämnar scenen, viner fyrverkerier genom luften. De lyser upp de svaga konturerna av Anderna som skymtar i bakgrunden. En sista färgsprakande melodi innan Lollapalooza till slut säger hej då för den här gången.

// Klara Hallerström

Dag två är nästan lika varm som gårdagen. Jag och min stadigt rinnande näsa tar oss mot Foals. Tyvärr lyckas de inte behålla intresset mitt mer än en låt och siktet ställs istället in på Franz Ferdinand. Här spelas de uppenbara låtarna tillsammans med annat, för mig okänt. Bra drag är det iallafall, det märker man när till och med människorna liggandes utslängda på gräsmattan klappar med. Mycket poserande men creds till att gå upp och spela en extra låt på slutet.

• Dagens stolta ögonblick – The Hives. Har inte varit världens fan tidigare, men ‘howlin’ shit! Dessa ska ses live. Pelle fick, med sin energi och spanska mellansnack (bättre än mig – komplex) med sig varenda kotte i det enorma publikhavet. Nära döden upplevelse hundra gånger om när kameran och jag hamnade mitt i moshpits. Chilenare gillar The Hives. Hatten (bokatsavligen) av. När Pelle, på spanska, skriker ”Några frågor? För jag har ‘A Thousand Answers'” svarar kvinnan bakom mig med ”will you marry me?”.  Jag kan inte annat än hålla med.

Såhär mycket gillade chilenarna The Hives (inte Hitler)

• Dagens pinsamma – Frågar säkerhetsvakten vid Of Monsters And Mens spelning om jag har tillträde in i ”piten” (hihi). Förvånad släpps jag in och går med stolta steg längs med barrikaden och massan av människor bakom. Kavlar lite nonchalant upp ärmarna och låter armbandet med ‘prensa’ sticka fram sådär omedvetet. Just när jag siktar in kameran för den där perfekta bilden kommer en arg kvinna fram. Där fick jag inte vara. Snopen går jag därifrån. Inte längre lika kul att ha publik.

• Dagens tumme upp – Renheten. Stationer för källsortering utspridda över hela området. Inte en ihopknöglad ölburk så långt ögat kan nå. Antagligen på grund av de tusen volontärer som arbetar under helgen.

• Dagens tumme ner – Vart var ölen? Kanske är jag blind men det enda jag kunde hitta var en nollprocentig variant. Inte ok.

• Dagens snyggaste hatt och tråkigaste skämt –

// Klara Hallerström

I helgen är det festival i Santiago, och jag har fått höra att lineupen är ”maffig”. Namedroppar Pearl Jam, Deadmau5, Queens of The Stone Age och Nas när jag berättar att jag ska dit. Men, och jag skäms lite här, fram till i förra veckan hade jag faktiskt 0,00 koll på vilka dessa var. Ni kan kalla mig Klara ”allmänbildad” Hallerström. Är det ursäkt nog att jag spenderat de senaste månaderna i Valparaíso, en liten stad utanför Santiago? Tveksamt. Men en sak vet jag – att The Hives kommer. Och isländska Of Monsters And Men. Grymt.

Så vad är då Lollapalooza Chile? Festivalen startade 2011, som en falang till den amerikanska versionen med samma namn. Bakom festivalen står Jane’s Addictions frontman Perry Farrell och under två dagar kommer över sextio band spela på sex scener. Lollapalooza är en av de större festivalerna i Sydamerika och tidigare år har drygt 100 000 pers promenerat in på området. När jag frågar min chilenska flatmate om han ska dit säger han nej. Det är för dyrt och jag förstår. Nästan en hel hyra får man punga ut med för de två dagarna i Parque O’Higgins, Santiago.

Ibland har festivalen fungerat som en språngbräda för chilenska artister att få uppträda på den amerikanska versionen, i Chicago. En av dessa är Ana Tijoux. Henne såg jag förövrigt här i Valparaíso för bara någon månad sedan. Gratiskonsert från ett öppet fönster. Magiskt. I år kommer tydligen chilenska Los Tres, Manuel Garcia, Gepe och Chancho En Piedra. Ja, ni vet.

Förväntningar:

• Att bli bästis och bundis med The Hives. Hallå, vi är svennar. Kommer dras som myggan till ljuset.
• Att dansa till Little Talks hela natten lång (okej till 11 då).

Befarelser:

• Att spanskan inte ska hålla när jag hämtar ut mitt presspass (ja, jag har ett presspass!)
• Att ha glömt något viktigt när jag hämtar ut mitt presspass (ville bara säga presspass en gång till)
• Att jag, på grund av punkt ett, ska få skaka galler Bridget Jones-style. Har spenderat otaliga timmar åt att översätta lagboken, även kallad Lollapaloozas fotoregler, med hjälp av min bästa vän och ständiga följeslagare – Google Translate. Har växande misstankar om att Pinochets död var en bluff och att han in fact jobbar på Lollapalooza. Crystal Castles får man till exempel bara fota från vänster sida? Väcker så många frågor.

…lägger till en punkt på Förväntningar:

• Att få möjlighet att fråga Crystal Castles varför de bara vill fotas från vänster. Är det komplex över den högra (eller kanske blir det vänstra) sidan som ligger bakom? 

Gud, bara det här. Hela presskåren springer till ena sida av scenen medan jag står där i mitten och ifrågasätter om det är vänster sida sett från publiken, eller från scenen. Förhoppningsvis slutar det med att alla de andra hade fel, jag hade rätt. De blir omedelbums utskickade från festivalområdet och jag står där själv med ensamrätt till foton. Champagnen flödar. Hyllad i media runt om i världen. Ikonstatus.

Det här kan bli bra.

/Klara Hallerström