Sista dagen för mig. Åker hem lite tidigare än jag egentligen borde. Tar vid där jag slutade sist. Mary-Anne Hobbs spelade i solen. Det var ljuvligt men publiken fattade ingenting förens hon avslutade setet med dubreggae. Sedan inträffade trippelkrock på scenerna när AlunaGeorge, Darkstar och Krystal Klear spelade samtidigt på alla tre Sónar By Day-scener. AlunaGeorge lyste dock klarast med sin brittiska R&B-pop fastän spanjorerna verkade ha fastnat för Krystal Klears discoset. 

Den stora behållningen kom dock därefter. Lunices och Hudson Mohawkes gemensamma projekt TNGHT avslutade lördagens dagsaktiviteter. Publiken var uppenbart förväntansfulla när Hudson satte igång ett 10 minuter långt intro som inte riktigt ledde någonstans. Kändes lite som att ett Kanye West-ego talade genom Hudson som förra året blev signad som producent till rapparen. Sedan blev det mer självklart att båda medlemmarna i själva verket var tokpackade. Båda halsade ur grey goose-vodkaflaskor under spelningen och de hade uppenbara problem att hålla en jämn ljudnivå på DJ-mixern på scen. Ljuset som deras ljustekniker satt upp och mixade vägde dock upp ljudproblemen. Mixarna var tyvärr inte så tighta som TNGHT brukar göra, inte heller så som Lunice mixar i sina soloset. Antingen så ville de separera alla låtar och få det att verka mer som en konsert än ett DJ-set för och för att få mer applåder eller så var de bara fulla. I övrigt var det hur mäktigt som helst. 

En intressant sak att påpeka när det gäller Sónar är att alla artister som spelar verkar hysa en stor respekt för festivalen. Alla verkar tänka att det inte är en vanlig festivalspelning utan att de måste tänka till lite extra över hur de ska lägga upp sina spelningar kanske pga att festivalen har ett sådant respekterat rykte som den viktigaste för elektronisk musik. Många stora artister tackar ödmjukt för att de fått spela.

En annan intressant sak är att större delen av publiken inte verkar bry sig om musiken på Sónar By Day (Sónar By Night bjuder på fler crowd pleasers) . Majoriteten verkar bara vilja vara på en bra fest. Supa, knarka, dansa och hångla verkar vara ett motto för många. Men om jag varit en av dem så hade jag istället varit på off-Sónar-fester. Där är det mindre fokus på innehållet/spelningarna, mer knark, mer dans och billigare. Sónars dagsaktiviter är i mångt och mycket skräddarsydda för folk som är specifikt intresserade av musiken medan By Night bara känns som en jättestor fest tillgänglig för alla. Ändå tar den där lite nonchalanta känslan över på By Day. Visst finns det många nördar/hipsters som jag där men det är sällan det väger upp för en riktigt koncenterad känsla mer än när det är riktigt dansant musik.

Men kanske var det lokalerna som gjorde allt lite opersonligt. Sònars byte från en väldigt trång lokal för dagsaktiviteterna till ett tre gånger större mässhallsområde skapade en lite råare känsla av betong och tegel. Inget dåligt med det på en festival för elektronisk musik men den lokalen har kanske lite väl mycket gemensamt med dem som Sónar By Night utspelar sig i.

I övrigt: en festival i världsklass.

Tack för mig. Tja.

/Love Lagerberg