Mot en svinsnygg, rosa backdrop som var som hämtad direkt ur det gamla barnprogrammet där ett litet tåg åkte runt små miniatyrhus i vinjetten (namn, minns någon?) stod mannen som snart har sin egen kvällstidningsbilaga. Han har en lång grön scarf och han frågar publiken menande om de har gjort sin plikt och sett Hästpojken som spelade några timmar innan. Publiken nickar, och Håkan är nöjd. 

Hästpojken fick kvällssolen under sin spelning där Caligula var bäst. 

Håkan fortsätter sedan med att förklara varför han egentligen stammar på Du kan gå din egen väg (det rör sig om en vän). För min del får Håkan gärna vara den evige 17-åringen. Allsången till Nu kan du mig så lätt blev kanske lite mjäkig i jämförelse med vad hans fans KAN uppbringa men det är fortfarande i sådana stunder, eller i mer klubbiga låtar som Klubbland som det känns mest under huden. Allt är dramaturgiskt planerat in i minsta tempoväxling, och inget nytt kuppas in i den tighta ramen. Men som alltid, himmelen brinner när Håkan spelar. Under den avlslutande Du är snart där kommer jag ändå på mig själv att undra om han inte har blivit lite gammal ändå. Det kanske inte spelar någon roll. Magin kommer finnas där i minst tjugo år till.