Torsdag kväll i Berlin. Ikväll drar filmfestivalen igång. I skrivande stund har invigningsfilmens första bilder just projicerats på bioduken i Berlinale Palast. Skådespelarna och regissörerna och de lyckliga innehavarna av inbjudningsbiljetter till galapremiären av invigningsfilmen och invigningen av den 64:e upplagan av Berlins filmfestival, Berlinale 2014, har promenerat ner för röda mattan, navigerat fram genom fotoblixtarnas korseld och uthärdat och/ eller njutit av stim och rop från fotografernas gradänger, samt minglat en stund och tagit plats i bänkraderna i salongen.
Jag är inte en av dem. Jag kollar på livebevakningen på en liten tv-skärm som sitter på väggen till ett hotellrum som jag fått låna, då jag ej har tv på rummet.
Här är en bild på det:
Eh… Men alltså.
Just nu ser många invigningsfilmen The Grand Budapest Hotel för första gången, Wes Anderssons senaste knäppa, fantastiska, nostalgiska, ömsinta, designbesatta mästerverk. En underbar film och en blivande klassiker. Tveklöst.
The Grand Budapest Hotel presskonferens Foto: Isabelle Espinoza
Presskonferensen, tidigare idag, direkt efter pressvisningen, var packad med journalister och fotografer.
Den som var sent ute fick köa och tränga sig fram för att komma in, men sen kom belöningen, att de satt där, på rad, hjältarna som åstadkommit något som liknar mästerligt.
Bill Murray, Edward Norton, Soairse Ronan, Ralph Fiennes (allt, allt! är förlåtet), regissören Wes Anderson själv och lysande huvudrollsinnehavaren, den unge Tony Revolori, 18 år, som spelar springpojke på det förnäma hotellet Grand Budapest. Och Tilda Swinton, Jeff Goldblum och Willem Dafoe också där, blev firade och utfrågade.
Få filmer har roat mig lika mycket, trots att inte ens denna, min nya älsklingsfilm, är helt perfekt. Den tappar en aning mot slutet; någon tillfällig minut, kan erkännas, är inte lika bedårande som resten, där berättarfasonerna är alltför lika en tecknad films. För det är en hårfin balansgång hos Wes Anderson.
Men denna fläck måste ställas mot inledande euforiframkallande detaljrikedom, rekvisitafröjd, klassisk hollywoodsk komik, kärleksfulla berättande och skådespelartriumfer.
Författaren (Jude Law) som lider av skrivarfeber tillbringar tid i ett öde hotell som sett sina bästa grandiosa dagar passera för länge sen, och tankarna till Kubrick är inte långt borta.Där råkar han en äldre märklig man, Zero Moustaffa, (F. Murray Abraham) en före detta concierge som visar sig vara hotellets stenrike ägare. De två tillbringar en kväll i hotellets nästintill folktomma lyxrestaurang. Författaren får höra den gamles berättelse, som börjar den dag han som pojke möter hotellanställde arbetsledaren Monsieur Gustave (Ralph Fiennes), som blev hans mentor på Grand Budapest Hotell. Gustave var en förförare av äldre kvinnliga hotellgäster, vilket enbart främjade hotellets välgång, och på samma gång var han en felfri väktare av civilisation och kultur, både queer och profan, men ädel. Ett mord, en arvstvist, en försnillad tavla, en fängelseflykt, bakelser en masse, skidburen jakt i vinterlandskap och mousserande vin i tågkupéer, allt det och mer finns med.
Ser så fram emot att se om den en gång till och upptäcka mer av allt, i denna genom-klassiska-filmers-typiska-bild-av- Östeuropa-filtrerade nostalgitripp, med dess överdådiga spahotell, beskrivning av totalitärt maktövertagande och miljöer som innebär kommunistiskt kulturförfall. Hm, skulle kunna tolkas som reaktionär, men nej det är fantasi, en saga, ett äventyr, en kärlekshistoria, Wes Andersons lekstuga, hans eget dockhus och jag längtar efter att få prata om den och rekommendera den och tvinga i väg nära och kära, vänner och vänliga bekanta till biografen att själva se den. Ok?
En journalist på presskonfrensen påstod sig att ha sett alla Wes Andersons filmer och sa att just den här inte innehåller någon scen med folk iförda pyjamas, till skillnad från i hans alla tidigare filmer.
– Det stämmer inte, det finns visst pyjamaser med… sa Wes. Och Ralph Fiennes nickade ihärdigt.
– Nä, sa journalisten.
– Joo, sa Wes Anderson, vi behöver inte bråka om det men, jo.
Folk skrattade.
Foto: Isabelle Espinoza
Foto: Isabelle Espinoza
Bill Murray och Edward Norton Foto: Isabelle Espinoza
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.