Mount Liberation Unlimited öppnar Sónar-helgen.

För alla som inte tidigare varit på Waterfront, vilket jag uppskattar är ungefär 92% av Sónar-besökarna, är det en smula trixigt att hitta fram till den anonyma entrén runt Centralens tråkiga huskroppar.

Det blir inte heller enklare av den totala avsaknaden av festivalkänsla i entrén. Enbart ett gäng röda lampor? Jag var först inte säker att jag hade hamnat rätt, och råkade istället gå till hotellets incheckning. Väl inne slås jag av hur sällan jag är i konferensanläggningar. Det är himla praktiska stora ytor och välstädat här, alltså. Waterfront består av en korridor som knyter ihop hela festivalen mellan den mäktiga stora scenen och de två mindre som enkelt går att ta sig emellan. En skulle i princip kunna gå i en cirkel hela kvällen, utan att behöva stanna, och hela tiden få höra ny musik.

Först ut är den lokala duon Mount Liberation Unlimited, som passar in utmärkt i Sónars elektroniska profil. En ny och lokal akt som spelar funkig house live. Tyvärr för Mount Liberation Unlimited börjar festivalen med just det som särskiljer en utomhusfestival i juni mot en inomhusfestival i februari: brandlarmet går. 

Det finns gott om barer hos den ölsponsrade festivalen. En kunde ha hoppats att de hade importerat priserna tillsammans med den spanska ölen – men icke: 65 festivalpengar för en öl och 40 (!) för en Loka. Det ska vara dyrt att dansa.

Roll The Dice hamrar in sin ljud- och (ljus)bild.

Och dansen är redan igång i den snygga lilla vrå som är Sonarlab, där de flesta bokningarna under helgen är lokala eller mindre dj-akter uppblandat med några toppnamn. Med sin gigantiska glasfasad har M.Wrecker redan fått igång dansen vid halv nio. Ett gott betyg eftersom Stockholm på bästa vis håller liv i ryktet att ”vi går ut sent i den här staden”, vilket givetvis blir poänglöst i festivalinramning när det krävs att klockan ska börja närma sig midnatt innan det börjat bli riktig stämning. Stora ytor kräver ju som bekant mycket folk snabbt, så skärpning, festivalbesökare.

Den japanska trion Nissennenmondai visar att de är världens bästa trio genom en monotom och hypnotisk spelning. Efter Nissennenmondai är det dags för mäktiga, stockholmsbaserade Roll The Dice att hamra in sin dystopiska ljudbilder i våra huvuden innan stora scenen gör en tvärvändning. För vi kan anta att Lorentz och Roll The Dice aldrig kommer lyckas hamna efter varandra på samma festivalscen igen, och gör de det är det antagligen just på Sónar i deras tydliga eklektiska spretighet. Lorentz gör det Lorentz gör bäst, att vara Lorentz.

Lorentz will be Lorentz.

Det har hunnit bli natt, festivalen öppnade klockan sju och börjar nu kännas allt mindre som en konferensanläggning. Det känns som att en genomgående fin stämning flyter mellan och på alla scener. I ena rummet har stockholmsdj:n Maya Lourenço toppklassfest genom sitt svängiga set, och på mellan scenen har Elliphant satt igång sitt party likaså. Förutom killen som har somnat på en av beanbagsen ser jag ingen som verkar missnöjd. Han såg iochförsig också rätt nöjd ut.

Robyn gästar Kindness på scen!

Kindness plockar upp sig själv och sitt band på stora scenen, och det här är jobbigt. Dels för att när jag ser Adam ångrar jag att jag klippte mitt hår kort, men även för att jag får oerhörda mindervärdeskomplex över mina dansmoves samt hans glittriga loafers! Åh, dessa glittriga loafers. Jag skulle inte kunna gå någonstans utan att dansa ifall jag ägde dessa. Stengolvet på ICA skulle vara min egen dansstudie, en rutin av att handla torrvaror. Och så dyker Robyn upp på scen, till tonerna av duetten Who Do You Love. I publiken står Jamie Smith, lyssnar till funkfesten, och gör sig redo att kliva på scen som sitt alias Jamie xx. Jamie stänger stora rummet med en hel del nytt material, uppblandat med soulig disco och sina gamla hits.

Jamie xx tar farväl av fredagkvällen.

Festivalens fredag är slut och jag är så sjukt sugen på patatas bravas som fyllekäk. Varför står det inte en katalansk food truck som serverar mig detta här nu? Så att jag kan få komma hem och somna med aiolifläckar över hela kroppen, och vakna med en perfekt portion stärkelse i mig inför dag två.

/Christoffer Reichenberg Andersson