En lugn natt senare (och med lugn menar jag att jag bara vaknade en gång av att skrika ”TITANIC!!!”, blicken ut mot Östersjön och letandes efter närmsta isberg) är vi framme i Åbo. Solen på min Norden-bleka hy värmer upp mina stockholmssmutsiga porer. Redan när vi gått av färjan ropar en finsk busschaufför ut vägen till stan och Ruisrock utan att någon frågade, jag lyder och går.

 

Festivalområdet ligger på ön Runsala, 12 kilometer utanför Åbo som man når med buss, cykel eller den chartrade båten man endast har tillgång till om man har VIP-biljett. VIP-fördelen här gör att vi slipper gå avståndet från busshållplatsen till festivalområdet. Min konditionslösa kropp tackar mig för det samtidigt som jag finner min väg av båten och direkt till matstånden. 

 

Jag står bredvid en glad Åbo-bo som på engelska stolt berättar att området vi står på heter Eat My Turku, en remix på stadens slogan Kiss My Turku. Här samlades hela Åbo-områdets bästa bagerier, restauranger och kockar så man får en smak av hela staden på ett ställe. Det blir en juustohampurilainen, en ostburgare, efter att ha tränat på uttalet i fem minuter.

 

Första spelningen jag går på är Marina & the Diamonds som står i en kroppstight, glansigt blå och helt amazing jumpsuit i 29-graders grillhet sol och spelar igenom sina hits och sitt senaste album. Hon har på sig sina solglasögon genom spelningen och kollar ut mot de redan packade finska ungdomarna i publiken. ”You guys have been the most amazing people on this tour!” ropar hon ut med blicken mot det fantastiska landskapet och vattnet framför henne. Bästa publiken hittills eller ej, under hiten How To Be a Heartbreaker gungar hela ön till refrängen.

 

Med full blåsa går jag bestämt mot vattentoaletterna på VIP-området när jag råkar axla några män. ”Sorry!” säger jag lugnt, kollandes upp mot deras ansikten samtidigt som jag inser att jag precis råkat gå in i Chuck D, Professor Griff och DJ Lord. Tre av fem medlemmar i bandet Public Enemy. ”It’s cool man!” ropar de ut gåendes med mig och frågandes om jag vet var det finns gräs på området. Jag säger nej med ett skratt i halsen, pratandes om att jag är förvånad över att de softar på området utan att någon känner igen dem.

 

 

Till Public Enemys spelning kommer jag en kvart sent (jag hittade festivalens champagneområde, can I live?) och lyckas ändå utan några helst problem eller bråk ta mig till front row. Under Fight the Power pekar Chuck D på mig och gör peacetecknet. Kanske var det för han mindes mig eller så var det kanske för jag och mitt sällskap var de enda som hängde med i låtarna i rätt takt.

 

Detta skulle lika gärna kunna vara publikhavet framför valfri popakt, alla ler, är festivalpackade och dansar. Fram tills bandets frontperson ställer sig stolt i mitten av scenen och ropar ut ”What”s good Helsinki!”. Helvetet frös till is. Publiken byter ut leenden mot burop och står still som i protest mot felsägningen tills att Flav får info från någon backstage att han är i ”Turku” och måste rätta sig. ”I’m sorry everyone! I meant to say What’s good Turkey!”. Alla applåderar och hurrar, ingen bryr sig om det andra misstaget.

 

Jag avslutar min första dag på Ellie Goulding i ett fullpackat publikhav och när jag skriver fullpackat menar jag både full och packad. Framför mig vinglar en kille iklädd Burger King-keps in i mig och jag förbereder mig för tjafs. Jag knackar på hans axel när dagens snällaste ansikte vänder sig om och säger ”sorry man!” vinglandes med ett moln av spritandedräkt runt honom. Jag kan inte låta bli att fråga om jag får intervjua honom.

 

Vad är det bästa med Ruisrock?

– Dricka! Och musiken!

 

Vilka akter ser du mest fram emot?

– Ehh… Jag vet inte.

 

Veronica Maggio?

– Ja! Jag älskar honom.

 

Och David Guetta?

– Ja, David Guetta också.

 

Han spelar inte här i år.

– Jaha…

 

/Patrick David