Besvikelsen över att FKP Scorpio la ner Getaway Rock Festival hann knappt lägga sig förrän arrangören Triffid and Danger Concerta tog upp stafettpinnen. Festivalen de har byggt upp är i stort sett en bantad version av föregångaren, som ändå lyckas behålla känslan av en mellanstor festival.

At The Gates är fortfarande kungar i sin genre.

När Göteborgs legendariska death metal-representater At The Gates står på scenen i den unga kvällens sken är det slående hur pass lite det är som har hänt med genren. Det är dels ett besked över hur pass den melodiska dödsmetallen har definierats av många imitatörer sedan det här bandet lades ner, men också ett tydligt tecken på vilken hög nivå gänget håller.
Under ledning av Tomas Tompa Lindberg är det slående hur enhetligt deras material spänner sig från deras tidigare toner till genomslagsplattan och comebackalbumet. Frontmannen sprider en smittsam glädje i sitt scenspråk, trots bandets misantropiska och suicidalflirtande lyrik.
Ett gig som får ger mig ett ökat sug efter en ytterligare platta och gärna ett klubbgig inom en snar framtid.

Amalie Bruun gör en extraordinär insats i sitt black metal-projekt Myrkur.

Det gig som jag sett fram emot mest av alla på Gefle Metal Festival är Myrkur. Danska Amalie Bruuns black metal-projekt var ett av förra årets bästa album som förkroppsligade en ockult allians mellan det vackert sköra folkmusikaliska och det trollskt hotfulla svartmetalliska. Trots en ganska rå inramning i en välbesökt Gasklocka lyckas Amalie Bruun sätta konsertens ton från första stund i ett stillsamt pianostycke. Det finns inget publikfrieri i hennes sätt, utan stämningen som sprider sig handlar mer om känslan att gå på klassisk musik.
De spöklika melodierna är kristallklara och hennes kusliga sätt att övergå till growlande skri får mig att häpna i vördnad. Detta är utan tvekan en av genrens mest intressanta artister på såväl album som live.

Adam Nergal Darski mässar om Satan och skickar ljudattacker mot religion världen över.

Det sista bandet ut ikväll på utescenerna är polska Behemoth. Ett band som jag har bevittnat många gånger och som är något utav ett favoritband. Deras extremt aggressiva form av metal där döds- och svartmetall möts är alltid en upplevelse live och deras lägstanivå är i princip aldrig under ett starkt väl godkänt.
Ikväll är gör bandet ett sådant gig. Kanske vad en kan kalla ett standardgig, gå till jobbet-konsert. För de flesta märks det inte det minsta. Adam Nergal Darski ter sig lika besatt på scen som vanligt och förmedlar en outtömlig beundran för Satan. Hans muskulösa vapendragare på de lågfrekventa tonerna, Orion, är även han ständigt i kontakt med publiken.
Men i detaljerna ryms missar du vanligt vis inte ser hos kvartetten. Några missade övergångar, bortglömda riff eller sneda scenplaceringar – koncentrationen är inte på topp helt enkelt. Det urusla ljuder gör även sitt, fram till den tredje sista låten är det i princip bara virvel och bas som hörs. Nåja, det blir fler chanser.

Thermoss, Fjällhammer, Hell Y. Hansen, Dubbdäck Doom Occulta och Count Wassberg.

Avslutar för dagen gör Uppsalas skidåkande black metal-galningar Sportlov. Detta mytomspunna plojband som i sitt vintriga skidkoncept även har fått in smattrande satanshyllningar drar storpublik i Gasklockan. Till den klassiska skiddängan De ä bar å åk levereras imponerande tajta Jesusattacker i vinterklassiker som Snöbollskrieg, Offerblod i Vallabod, Ur Spår och Bränn Holmenkollen.
Det här var ett av de roligaste gig jag har varit på: pentagram i form av skidstavar, inverterade kors av skidor, vinnarkrans som avslutning, Magdalena Forsberg som zombie, blåbärssoppapaus mitt i giget och ett termos-slide solo på basen av självaste Thermoss!
En extra eloge till Fjällhammer som levererade festivalens drivigaste trummangel.

Av praktiska skäl bortom min makt hade jag tyvärr inte möjlighet att också rapportera från dag två, vilket grämer mig stort. Hade jag även varit på plats under lördagen hade det blivit bildmaterial och recensioner från fenomenala band som Avatarium, Candlemass, Misery Loves Co. och Abbath.

Christoffer Bertzell