Wow, Kanye West framkallade verkligen extremer. Jag har hört allt från att det skulle vara en framtida legendarisk spelning, till att det var ett pinsamt rekordsättande i självgodhet. Sanningen är väl att det ligger något i båda.

Scenshowen var spektakulär. Allt från det mäktiga introt till dansarna till fyrverkerierna under Lost in the World garanterade att det alltid fanns något att titta på. Problemet var att Kanye själv inte var mycket att beskåda. Han såg distanserad ut, som att en del av honom inte ville vara där och medan Prince var otroligt karismatiskt (något man kunde se under inzoomningarna på hans ansikte på storbildsskärmarna) gav Kanye knappt ifrån sig ett leende under hela kvällen.

Jag förstår dock inte varför folk är förvånande av att Kanye verkar älska sig själv lite för mycket. Jag säger inte att det är bra att han gör det, men hans egenkärlek och känsla av att han är berättigad har ändå varit ett genomgående tema sedan The College Dropout. Han är smått galen och verkar inte ha någon verklighetsförankring, men det borde ju alla redan veta. För mig blev det en del av själva showen, ett spektakel, att skåda en person med ett så stort ego. Jag tror inte att jag någonsin har gjort det förut. Inte Jay-Z. Inte Prince.

Men. Hans låtmaterial kan nog ingen klandra. Det var två hitsfyllda timmar som inkluderade alster från hans mer sympatiska dagar, storslagna anthems och autotune-onani. Allt var fruktansvärt bombastiskt och jag har svårt att se hur inte enbart beatsen skulle få vem som helst att ryckas med.  Detta trots mikrofonstrul, dålig röstmix och Kanye själv (han fuckade på klassiskt Nas-vis upp flera rader och skrattade, rätt roligt, bort det med ”This the remix”).

Det var så klart svårt att följa upp efter Prince. En väsentlig skillnad mellan Prince och Kanye var att den förstnämndas spelnings var organisk och spontan medan Kanyes framstod som ett maskineri. Prince gjorde lite som han ville, lät bandmedlemmarna skina och eftersom alla inblandade var så otroligt skickliga lät det tajt ändå. Kanye kändes så beräknande. Som att han, istället för att vara närvarande på scen, hade hjärnan full med vilka fyrverkerier som skulle smälla näst, vilket skynke som skulle täcka honom under nästa låts intro och när nästa klädbyte skulle äga rum. Allt var upplagt för att jag skulle bli överväldigad av känslor, men jag kände – inget.

Han levde inte upp till mina förväntningar, men jag har ändå svårt att vara missnöjd. I en tid där de flesta rappare (se MF DOOM som mitt under konserten gick bak till dj-utrustningen och själv bytte låt) är så löjligt slappa på scen, måste jag uppskatta en person som försöker ge något extra. Även om han försöker lite för mycket.

//Amat