När 2012 summeras kommer tre saker stå högst upp på listan: Orkanen Sandy, kriget i Syrien och Azealia Banks. För 2012 är året som fullständigt, totalt och oavbrutet ägts av en 21-åring från Harlem. Medialt har hon figurerat precis överallt; om det så varit på grund av låtar, utspel, videos, samarbeten, kontroverser eller intriger. Azealia Banks skakar om och berör.

Med denna smått otroliga hype på sina axlar ska hon avsluta konsertåret 2012 i Hong Kongs ljumma vinternatt. Förväntningar är skyhöga. Men också ambivalenta och lite oroliga. Ska hon verkligen infria förhoppningarna? Är hypen välförtjänt? Efter ungefär 10 sekunder står det klart att ja, hon är till och med bättre än så.

Live visar sig Azealia Banks vara ett euforiskt inferno av kulspruteflow till rap, Rihanna-inspirerad sång och uppdaterade hiphouse-beats. Hon bjuder på en fulländad, uppumpad musikalisk resa i ett vansinnigt tempo på steroider. Det är en konsert som från första basslag till sista ton krossar alla eventuella belackare som avfärdat henne som one-hit-wonder eller dagslända. Azealia Banks är en briljant, musikalisk konstnär som inkluderar alla dina sinnen.

Trots de monumentala framgångar och hyllningskörer som följt henne genom året lyckas hon utstråla en aura av oskuldsfull ödmjukhet. Hon verkar fortfarande inte förstå vidden av den totala succén; I Hong Kong manifesterat av ett enormt, publikt stöd. När hon stiger på vid 19.30-tiden är publikhavet ändlöst. Hela festivalen har slutit upp. Hennes finkänsliga (men i ärlighetens namn inte direkt unika) sätt att kombinera electro, house och hiphop lyckas integrera hela festivalen som målgrupp. Azealia Banks passar dekadenta undergroundklubbar i Göteborg lika väl som klubbmonster i Las Vegas. Eller cityfestivaler i Asien.

I princip hela dagen har kretsat kring Azealia. För majoriteten är hon helgens klimax. När hits som Liquorice, 1991 eller 212 dundrar igång är hela publikhavet, från första till sista rad, ett inferno av nävar, armbågar och spontana allsångsförsök att hänga med i verserna. Aldrig har jag varit svettigare efter en konsert. Det blir till en blandning av glädje, dans och kamp för livet.

Hennes avskalade scenshow lämnar väl förvisso en del övrigt att önska. Två halvanonyma, balettinspirerade dansare och en stillastående DJ revolutionerar knappast en konsertupplevelse. Men Azealias 90-tals doftande beats och 80-tals doftande rap är något enormt medryckande och tilltalande i sig självt. Vi behöver kort och gott inte mer. Vi kanske inte ens klarar mer. För Azealia Banks är musik 2.0. Live är hon en fullständig explosion av positiv energi, skönhet och dans. Det är massiva basgångar, blinkande stroboskop och melodiösa rytmer. Ljud och oljud. Episka crescendon. Kompromisslösa melodier. Sång, rap och spontana glädjeskrik.

Efteråt är jag helt matt. Av intryck. Av basslagen. Av anarkin och det fullständiga kriget i publikhavet. Och av att jag äntligen fått se 2012 års klarast lysande stjärna. Tack!

Slutligen vill jag uppmana… Nej. Kräva att Bråvalla, Hultsfred, Siesta, Peace & Love, Emmabodda, Storsjöyran, Way Out West eller Popaganda bokar Azealia Banks till festivalsommaren 2013!

/ Karl Eklund