Den avslutande dagen av Sveriges bästa festival går i ett musiktekniskt format, riktad mot endagsbiljettköpande musiker, samt med en avslutning av kanske det som band – Sabaton – som är festivalbesökarens största gemensamma nämnare oavsett vilken genre du främst är här för.

Under eftermiddagen samlades alla gitarrfanatiker framför den stora Festival Stage i väntan på att guden Steve Vai skulle börja sin gitarrmisshandel. Att boka in Steve Vai känns som ett ganska riskabelt projekt, instrumental rock med experimentell gitarronani kan tråka ut de flesta. Steve Vai är dock en väldigt inbjudande man och sprider genuin glädje med sitt spel. Konceptet för konserten är det jubilerande albumet Passion and Warfare. Personligen hade jag gärna hört ännu mer från det spretiga och galna albumet, men jag misstänker att det endast underhåller oss instrumentalister.

Russell Allen snackar lättsamt med sin Jersey-dialekt till publiken.

Direkt efteråt avlöser nästa gitarrmaestro, Michael Romeo, från New Jerseys Symphony X. Proggmetalnördar flockas för att avundas och inspireras, och bandet gör dem inte besvikna. Russell Allen sjunger gudomligt och håller publiken i sin hand under en och en halv timme, trots långa komplexa låtar och instrumentala utsvävningar. Även om Symphony X är ett progressivt band så ligger styrkan i deras förmåga att skriva låtstrukturer som skapar dramatik genom finurliga melodivändningar. Det blir aldrig överdrivet utan varje drag känns motiverat. Dock fokuserar gruppen aningen för mycket på nytt material och inte en enda låt från höjdaralbum som V eller Odyssey avverkas.

Det är en enormt påkostad show som Sabaton bjuder på när de för första gången headlinear SRF.

Att se Sabaton uppgraderas från den minsta scenen till den största är ett tydligt kvitto på hur stora grabbarna från Falun har blivit. Det är också ett vågat men helt rättfärdigat drag från Sweden Rocks sida när behovet av nya headliners är akut. När allt fler äldre band antingen inte längre mäktar med att hålla uppe kvalitén eller rent av slutar att turnera öppnas nya möjligheter för moderna metalband. Och Sabaton omfamnar denna möjlighet.

Efter sju studioalbum har gruppen byggt upp en gedigen lista av hits som är omöjliga att värja sig mot. Låtarna är som formskurna för sin studspotential och refrängerna går att lära sig efter en runda.

Det märks också på sångaren Joakim Brodén att detta gig är speciellt. Han erkänner villigt att han är nervös och mitt i konserten håller även basisten Per Sundström ett känslomässigt tal om att en aldrig ska tumma på sin drömmar och berättade om hur bandet för 17 år sedan delade ut demoskivor till festivalledningen.

Den stora höjdpunkten under setlisten är när bandet drar igenom låtar från sin stora genombrottsplatta Carolus Rex. Effekten av att använda svenska som språk när en nära 20 000 personer stor publik sjunger med blir enormt mäktig.

Det sparas inte på krutet när Sabaton spelar. Du bokstavligt talat känner hur tusenlappar bränns upp varje minut i pyrokostnader. Det smälls av smällare titt som tätt och efter halva tiden tänds hela scenens kontur upp i eld. Det är en perfekt inramning för bandets krigsdokumenterande lyrik och cementerar deras position som en värdig headliner.

Vi kommer att se dem här igen. Lita på det.

Christoffer Bertzell