”Världens sämsta student” visade sig också vara ”Världens sämsta fotograf” och ni får därför även dag 2 stå upp med mina korniga instagrambilder.
Dag 2 och allmän seghet efter en vansinneslördag. Vaknade, aningen oväntat, med brutal träningsvärk i vader och fötter. Festival är jobbigare än vad man kommer ihåg. Jag är i sämre form än jag trodde.
********
Och hur var vädret dag 2? De va La Soul (förlåt).
Det var som under lördagen varit dolt i dimma kom under söndagen fram i sin fulla prakt. Kanske var det av denna anledning som söndagen också kändes aningen mer folktom. Lördag i allmänhet och Azealia Banks i synnerhet drog säkert en stor mängd folk men med en söndag som inkluderade Alt-J, De La Soul och Klaxxons borde onekligen dra fler än vad vi tycktes se.
Nåväl. Söndagen var i allmänhet en version tyngre. Akterna kändes mognare, ljudet var högre och basen tidvis dödlig.
Festivalområdet längst, längst ut vid vattnet. Till höger i bild. Oklar ödemark på världens dyraste mark omger området.
Mark Gardener – Likt lördagen började vi vår musikaliska resa vid festivalens minsta scen. Och likt lördagen stod en brittisk sing-and-songwriter på scen. Men där Lucy Rose blivit fullständigt slaktad av tekniska problem visade Mark Gardener (och Clockenflaps tekniska team) upp ett fantastiskt spektra av svängiga men återhållsamma låtar på gränsen mellan hoppfullhet och melankoli. Vi njöt av kombinationen havsutsikt, gitarrspel och melodiska låtar.
Mark Gardener omgiven av en oslagbar kuliss av neonbeklädda höghus, vatten och bärg
Bastille – Snabbt efter att Mark Gardener slagit sitt sista ackord sprang vi vidare mot engelsmännen i Bastille. Väl framme hann vi dessvärre bara höra avslutningsnumret: En Lykke Li inspirerad cover på 90-tals hiten ”The Rhytm of the Night”. Tunga trummor, allmänt mörker, avskalade synthar och samtliga händer i luften vittnade om att vi nog hade missat en mycket bra konsert.
Alt-J – Utöver Azealia Banks var Alt-J de jag på förhand såg fram emot mest. Och likt föregående dag blev jag omåttligt imponerad. Komplicerad rytmik och religiösa stämsånger till trots levererade Alt-J inget mindre än en rå-tight och stensäker timme av harmonisk, eftertänksam pop. Tillsammans med avslutande Breezeblocks stod en Still Dre-inspirerad Kylie Minogue-cover på Slow för kvällens största allsång.
De La Soul – Dessa tre herrar vet sannerligen hur man underhåller. Genom en kavalkad av förolämpningar mot publiken i allmänhet och specifika individer lyckas de få varenda person på hela festivalområdet att veva med händerna i takt till musiken. Att trion hade en fantastisk låtrepertoar var känt sedan tidigare men det fenomenala tagget de lyckas få igång hos publiken en ångestfylld söndagskväll var bland de mäktigaste jag sätt. De La Soul kändes bitvis som helgens största namn. Hård, smart rap och ändlöst publikfrieri lämnade oss med känslan att amerikansk hiphop nog ska upplevas i Asien.
ALLA ville ta del av De La Soul
/ Karl Eklund
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.