Det var till slut här den landade; den gravallvarliga självbilden. Det var hit den kom för att dö. 

Men nej, jag orkar egentligen adressera känslan av mättnad efter att ha sett, hört och försökt uppleva The xx under kvällen. Det blev som det blev när man backar tillbaka bandet fyra år och landar i Way Out West-sommaren 2009, då The xx trots allt omgärdades av en fräschör och sågs förändra en del av den elektroniska popmusiken i dess grundvalar. Men på fyra år har det inte hunnit hända sådär väldigt mycket med livebandet The xx. Som studiomusiker har de lyckats polera hela sin själ och ljudbild, som liveakt var deras spelning på den första Popaganda-dagen en nästan lika bedövande upplevelse som för fyra somrar sedan. Jag orkar inte dra ut argumenten mer än så, egentligen. Det är så lätt att hamna i en klichévärld och börja vrida på meningar om hur många av dagens indieband fortfarande verkar leva och verka i myten om sig själva i så mån att de tappar bort underhållningsaspekten av livemusik. Det är då det oftast händer: man står där och känner hur bandet spelar musik av, för och till dem själva. Vi andra tittar bara på. 

Men det är så det är med viss musik; den är formstöpt efter idén om hörlurar. Därinuti får den växa och värka. 

El Perro Del Mar. Om hon var bra?
Det kändes som hennes spelning var ungefär allt det som The Knife ville vara under sin Shaking the Habitual-turné. Det var show utan att bli kabaré, det var suggestivt utan att bli sövande och poserande, scenspråket kändes aldrig inspirerat av Bounce. (Jag älskar The Knife, men inte nödvändigtvis dans och stomp-gruppen The Knife). 

Imorgon: nej. Nej det går inte att komma runt känslan av hur Håkan Hellström trots allt sitter på alla spikarna till den kista som är festivalsommaren 2013.

/

Mathias Jensen