Berlins filmfestival har redan lagt tre dagar bakom sig och är inne på den fjärde.

Hämtar andan och försöker kvickna till, i den verklighet som inte flimrar förbi i en takt av 24 bilder i sekunder, här i mitt hörn på caféet vid Rosenthaler Platz – lättad att komma undan den uppskruvade stämningen och skockarna med svettiga journalister, på behörigt antal kvarter från festivalområdet vid Potzdamer Platz.

Det är ändå söndag. Dagens huvudattraktion på Berlinale 2014, visningen av den långa versionen av von Triers Nymphomaniac, är så slutsåld som någonting kan bli.

Gårdagskvällen och natten tillbringades, efter en hektisk dag i festivalpalatset, på en indisk restaurang i Kreutzberg och sedan en på nattvisning av den hyllade och flerfaldigt oscarsnominerde heist-filmen American Hustle.

Statyetterna kommer att regna över den, för den är cool och genomförd till fulländning, i tidsskildring och jargong, musik och kostym, och påminner på det viset lite om Casino eller LA Confidential. Christian Bale, som fet och flintskallig hustler med hjärtproblem, har aldrig varit charmigare eller mer tilldragande, märkligt nog, och Amy Adams är ’för cool för skolan’ (läs: too cool for…). Att Louis C.K. spelar en desillusionerad polischef som nästan imploderar av sina extremt låga förväntningar på tillvaron, är så roligt på sitt lågmält sätt, att enbart det, är värt ett pris.

Gårdagen ägnades annars åt tävlingsfilmen ’71, som har sin världspremiär på Berlinale, en thriller/”arthouse action”/ drama som utspelar sig under tiden då Nordirland var Storbritanniens krutdurk.

Efter ett upplopp blir en brittisk soldat kvarlämnad på fel sida om fiendelinjen i Belfast.

Svek, grymheter och otänkbara bestialiteter, triggade av krigsliknande tillståndet i Belfasts katolska kvarter, speglas i ansiktet den unge soldaten (Jack O’Connell) då han blir jagad som ett djur och försöker ta sig till säkerheten. Alltmedan det blir allt suddigare för honom om och på vilken sida säkerheten finns.

Det är gruvligt spännande. Filmen håller på att få så mycket uppmärksamhet och lovord att den väl kan kallas en skräll vid årets festival. 

Det är regissören Yann Demanges debut, och är både ett gripande drama, spännande thriller och viktig politisk film. Det extremt tighta och effektiva manuset är skrivet av dramatikern Gregory Burke, känd i Sverige för genombrottspjäsen Gagarins väg. Även för honom är det filmdebut.

I går eftermiddag då jag träffade Demange och Burke på festivalpalatsets fjärde våning i stimmet mellan intervjuer med internationell press, var båda upphetsade över gensvaret och lyckliga över att filmen, som enligt regissören blev klar för bara 10 dagar sedan, överhuvudtaget kommit med i tävlan i Berlin… och nu dessutom hyllas.

//Isabelle Espinoza