Ett förälskat par klunsar inför en beundrarskara som vore de höga på tjack. Några barn imponerar med rollerbladeskonster. Nordkorean efter nordkorean ler in i kameraögat, synkroniserat och väldigt ansträngt. Det blir inte så mycket mer spännande än det The Truman Show-anspelande anslaget i dokumentären The Propaganda Game.

Dramaturgin utgör ett illa sammansatt pussel med logiska luckor på de mest obefogade ställen. Filmens huvudperson visar sig vara spanjoren Alejandro – en darling som borde ha slaktats i klipprummet. Kanske räckte inte materialet till, då det antyds ha utgått från en inspelningsperiod under fem ynka dagar.

Det är många trådar som spinner parallellt, men av filmen uppstår i slutändan fler frågor än den ror i land. Jag blir exempelvis nyfiken på om regissören Alvaro Longoria har tillägnat sig kunskaper i källkritik – någonsin? 

Filmteamet får en guidad tur i ett krigsmuseum utan besökare, ett sjukhus utan patienter och ett gym utan bänklyftare. Men den självklara frågan ställs inte till guiden utan presenteras till publiken i ett teatraliskt framväst ”Varför står museet tomt? Det vet vi inte”. Men snälla någon, fråga då.

Det ihophafsade materialet avspeglas inte minst i en ovanligt rastlös biopublik. Killen bakom mig snarkar, tjejen intill kollar sin Facebook och en tredje person demonstrerar sitt missnöje genom att lämna salongen. Och Nordkorea förblir ett mysterium.

/Maja Waltré