Värmen, alltså. Den outhärdliga hettan låg som en matta över Borlänge hela dagen igår. Undertecknad var svettig genom kalsongerna, allmänt förvirrad och först strax innan midnatt kunde man klä på sig människodräkten igen. Festivalen tickade på och verkade, publikmässigt fått upp farten rejält. Veronica Maggio skapade tokträngsel redan från start. Det lät hejochhå, men skugga och två kilo fetaost lockade betydligt mer. Aftonbladets Borlängeupplaga påstår idag att Maggio var ”chockad av storpubliken”. Härlig löpsedel. Chock och skandal.
.jpg)
Först ut som imponerade på riktigt var Graveyard. Visst, det är en nästintill pekoral tidsresa till det tidiga sjuttiotalet vi bjuds på. Komplett med mustacher och batikvästar – men sjukt bra. Ständigt framåtlutande, ständigt drivande. Jag svävade iväg till någon gammal dammig vinyl med powertrion Budgie. Graveyard har hamnat rakt i ett flow av fanatisk nostalgi för en genre som de senaste tio åren varit stendöd. Det känns inte nytt, men den cirkulära tidsuppfattningen i musikvärlden gör att även jag känner en frisk fläkt. Nytt gammalt. BRA.
Att efter Graveyard springa rakt in i Cunninlynguists falsksång och slappa show var något av en miss. Fast inte i närheten av den äckelkänsla som uppstår när danska skräpbandet Volbeat bestämmer sig för att hylla Johnny Cash. Gift för öronen.
Den här killen klarade nog det mesta:
Trängslen till Oskar Linnros skall vi inte tala om. Vallfärd för alla från 7 år och uppåt. Linnros började showen med tokroliga visan ”Var E Oskar” och kom sedan in på scenen sprängfylld med sjävförtroende. Publiken gick bananas, jag gick motströms genom utsmetade langos.
Kvällen avslutades med The Ark i avskedsform. Det kändes som om hela festivalen var där, trängsel ett par hundra meter bak. Dalasynfoniettan hördes inte speciellt bra under delar av konserten, men en riktigt maffig ”Calleth You Cometh I” förlåter det bästa. All respekt till band som lägger ner innan dom hinner stagnera. Oftast brukar det krävas ett dödsfall eller ett storbråk för att åstadkomma ett slut. Det här var värdigt. Ola, Martin och Jeppson sken ikapp på dansgolvet hela natten.
Stora frågan: varför låter man ett tokroligt band spela på högsta volym 80 centimeter från matkön på backstageområdet? Antar att de kostymerade Halmstadskillarna på scen var riktigt pepp när dom såg journalister och musiker stå och hålla för öronen precis framför nyllet.
Dagsform: kommer smygande, kommer smygande.
Alltså, vad är grejen med er recensenter? Volbeat är ett skräpband och du spyr galla över Kings of leon. Det är ju inte som att man får en rättvis bild av konserterna när hela recensionen är extremt subjektiv och bara grundar sig på dina personliga åsikter och din smak. Ni recensenter tillför verkligen ingenting och allt som oftast är den allmänna åsikten tvärt emot vad ni tycker. Ni står där och låtsas att ni vet vad som är bra och vad man ska tycka, som om ni kan nåt om musik som inte andra människor kan. Skriv inte att vissa band är skit eller liknande, det du gör är fan så långt ifrån vad de åstadkommer. Jag beundrar alla band på sitt sätt, även om de inte faller mig i smaken så drar de en publik och de är där utav den anledningen, folk vill se dem. Jag la också märke till att du i en recension skrev att du tycker att 15.30 är för sent att börja konserterna på. Har du tagit en titt vilka som befinner sig på den här festivalen och varför de är där? Det är inte bara musiken, det är även fest hela, hela, hela tiden. Skulle de lägga konserterna tidigare skulle alla vara däckade då. Ska de ändra schemat så att det passar de torra som bara är där för att döma folk, istället för dem som är där med tanke på musiken och folkfesten? Och inte konstigt att du tyckte förfesten på tisdagen var tråkig om du vaknade klockan 8 på onsdagen helt utvilad. Tack för mej.