Dagen började bra. Jag gick av på fel hållplats på grund av det där jävla kyrilliska alfabetet som landet envisas att stoltsera med på varje skylt. Efter att ha virrat omkring som ett höns i några minuter fann jag till slut centralstationen. Tanten på stationens enda bageri började ifrågasätta min dialekt och låtsades inte förstå vad jag ville beställa. Typiskt. När jag en timme senare nådde Novi Sad var det dags för taxichauffören att jävlas med mig efter att ha lyckats syna mitt billiga försök till ”smooth talking”.

– Mycket körningar nu under festivalen va?
”Ja, ja, de är mycket nu… var kommer du ifrån?”
– Härifrån, eller ja, Belgrad.
”Jaha, jag förstår… Men du, bara så att du vet, den här bron rakt framför oss är för trafikerad just nu så vi måste köra en liten omväg, men det tar ungefär lika lång tid…”
– …  

Nu har jag i alla fall äntligen lyckats få tag i min biljett efter att ha bondat med några engelska journalister som såg jävligt coola ut, nästan lika coola som porträttet på mitt presskort:

Och så har jag mött hela sällskapet som bor på Markos palats till vingård, som för övrigt ser ut så här:

En i gänget, Ivan, spelar tydligen bas och sjunger i ett serbiskt populärt funkband som heter Slaptrap. Värt en lyssning:
http://www.youtube.com/watch?v=VSL4FqRvamM

Och nu drar jag iväg till området. Ikväll uppträder bland annat Pulp, Arcade Fire, Beirut, House of Pain och Deadmau5. Drömmen.

Dagens serbiska lärdom: turister kan ju bara dra åt helvete.

 //Maksim Milenkovic