Foto: Johan Jakobsson, Ministry

Ministry

Amerikanerna må bära en legendarstatus med sin industriella metal, men det gör dem inte på något sätt automatiskt ett bra liveband. Detta är tredje gången jag ser dem på en svensk festivalscen och de lyckas aldrig komma till sin rätt. Nog för att postapokalysm känns malplacerat i solen, men låtskrivandet har aldrig riktigt nått samma höjd igen som bandet hade under sin finaste tid. Och det var länge sedan. Det blir mest att jag står och väntar på klassiker, som sedan känns ganska platta.

Foto: Johan Jakobsson, Klaus Meine – Scorpions

Scorpions

Det känns lite halvt familjärt att se Scorpions på Sweden Rock Festival. Det är lite som den där gamla trevliga farbrodern som du träffar på släktträffen och som alltid berättar samma historier varje gång, fast de blir successivt sämre med åren. Scorpions väljer dock ikväll att berätta en drös nya historier när de drar in ett gäng senare låtar i setlisten, vilket resulterar i att jag rent av nästan slutar lyssna. Svenske Mikkey Dee gör ett bra jobb bakom trummorna – faktum är att han är en stor del av den musikaliska behållningen när Klaus Meine sjunger surt och resterande band virrar bort sig. Att Scorpions försöker sig på en hyllning till Motörhead är hedervärt, men resultatet är katastrofalt. Förutom att ljudet totalt havererar så är det smärtsamt att höra denna mesiga coverversion. Förhoppningsvis är det nu slutrepriserat med dessa tyskar.

Foto: Johan Jakobsson

Running Wild

Running Wilds låtkvalité på senare tid må ha sjunkit likt en stenvirad pirat som puttats i från plankan, men när det ställer sig på scen i full mundering och drar av sina klassiker är det nästan som om att det går att förlåta. Rock n Rolf förstår att det är det fansen vill höra och se. Därför är det befriande att avrunda denna tyska katastrofkväll med åtminstone lite heavy metal av klassiskt snitt som visserligen nått äldre dagar, men som kan leverera den med värdighet.