Nifelheim, Sweden Rock Festival 2017

Nifelheim

Att Nifelheim placeras på 4SOUND Stage klockan 13:15 var ett ganska underligt drag från schemaläggarna och det blir inte mindre krockartat när solen tittar fram under dessa svenska black metal-ikoners spelning. Gänget kunde dock inte vara mindre brydda om de rådande omständigheterna utan levererar blasfemier på löpande band. Tyvärr dras det generella intrycket ner av inkompetent hantering av ljudtekniken då nivån på en av baskaggarna är helt nere under HELA konserten.

Foto: Johan Jakobsson, Doro – Sweden Rock Festival 2017

Doro

Den tyska hårdrocksveteranen är en artist som med sin traditionella anslag passar in perfekt på Sweden Rock Festival. Hon må ha varit soloartist länge, men när hon nu drar fram en setlist av Warlock-material blir det än mer tydligt att det är detta material som hon gjorde sig ett namn med. Bandet gör ingen besviken och med tre gitarrister lämnas inget åt slumpen. Men varför de gör en totalt onödig cover på Judas Priests Breaking The Law frångår mitt förstånd.

Foto: Johan Jakobsson, Doro – Sweden Rock Festival 2017

Foto: Johan Jakobsson, Steel Panther

Steel Panther

Hata eller älska dem – men Steel Panther kommer köra sin grej oavsett. Det seriösa satirbandet spelar bättre 80-talshårdrock än de flesta av sina konkurrenter och levererar en konsert som är lika mycket musik som rå stand up. Det vältras i skämt om droger och sexism samtidigt som bandet gör narr av sig själva. Det är ett väl inrepat skådespel där bandet plockar fram de grabbigaste versionerna av sina scenroller och framför ett av de tajtaste framföranden på festivalen.

Foto: Johan Jakobsson, Steel Panther

Aerosmith

Om det är sista gången vi ser Aerosmith på svensk mark eller inte är svårt att avgöra. Att band har fortsatt efter att de har sagt sig göra sin sista visa är inte ovanligt på Sweden Rock, men skulle bandet ta ner flaggan så gör de det när den står i topp. Det är en otrolig konsert bandet ger där de blandar hits från hela karriären och ger en spektakulär show i inlevelse. Den stora behållningen är så klart den eminente Steven Tyler. Han showar på ett sätt som får en att tro att han är nära odödlig. Den 69-årige frontmannen springer runt scenen, ligger på marken, står på ett piano, headbangar och sjunger som om han inte vore en dag äldre än från deras storhetstid. De må vara tredje gången de är här, men det är en högst motiverad repris.