På söndagen strålar solen. Vi vaknar dock som vanligt i en vattenpöl. Dagens dilemma består av att se Sam Smith eller Dolly Parton. Världslegenden väger över och vi får återigen en plats rätt långt ut på kanten. Dolly stormar, efter ett öronbedövande DOLLY DOLLY DOLLY, in på scen till Baby I’m burning. I sin vita dress är hon underbart energisk, amerikansk och skön. Alla har tagit sig hit. 

Vi tvivlar på att Glastonbury är Dollys vanliga scen men hon ser ut att älska det, på samma sätt som vi och övriga festivalbesökare älskar henne. Hon kör igång ett medley av sina största hits, varvat med mellansnack så som de ska göras. Underbart ärlig bjuder hon på en riktig show och är på många sätt helgens bästa akt.

Alva ”råkar” mellan Dolly och Ed Sheeran falla i leran, och hamnar i flera av landets största tidningar.

Ed Sheeran är nästa artist på schemat. Solen strålar och han sjunger till och med bättre än i studio. Nästa band spelar på samma scen, och är några vi sett tidigare. The Black Keys (eller var det Black Eyed Peas, Alva?) spelar till ett skymmande Glastonbury på dess allra sista dag. Smått nostalgiskt och riktigt bra. Både gammalt och nytt men bäst är såklart Lonely Boy och Tighten Up.

Rätt sent dj’ar Disclosure igen på West Holts, ett område en bit bort. Disclosure får igång publiken. Vi känner igen en del men fortsätter rätt snart mot Shangri-la, precis som The Park rätt mytomspunnet och beryktat. Shangri-la består av allt möjligt från karaokebooths, till 50-talsdansgolv och dj-scener. En verkstad som för varje år har ett nytt politiskt tema.

Glastonbury är så otroligt stort men ändå så litet. Man träffar på samma personer om och om igen och det går att ta sig hyfsat snabbt överallt. Samtidigt som det verkligen känns att det är en av världens största festivaler, lyckas den behålla den familjära känslan. Kanske är det på grund av att allt är så accepterat. Här hittar man alla typer. Det är nytänkande. Det är musik blandat med lek blandat med politik och här ryms alla typer av konstformer. Electroband spelar jämte Dolly Parton och Metallica samsas med cirkusartister och konstinstallationer. Dröm och verklighet blandas friskt och det blir tydligt vilket projekt Glastonbury är. Att det inte är en festival som enbart lever upp 5 dagar om året, utan ett ständigt pågående arbete. Kanske är det det som gör att det fortfarande bara ökar i besökare.

Sent, då vi trycker i oss varsin pizza, hoppar pizzabagaren ut över disken med saxofon i hand. Killen bredvid drar fram ett munspel och vi hamnar mitt i en improviserad jam-session.

Då vi vaknar upp sent på måndagsmorgonen är det till gröna ängar och kullar. Endast ett par kvarglömda tält och några flyttbilar vittnar om det som varit.

//

Klara Hallerström klara.hallerstrom@hotmail.com

Alva Hallerström alvaidahallerstrom@hotmail.com