En halvtimme innan the Prodigy skulle spela kommer en kompis upp till mig och säger att han kommer om 30 minuter, han ska ”bara köpa en öl”. Polisen har stängt ner vårt lilla område och tält, och nu ska alla besökare dela på en bar. Anledningen uppges vara ”överservering” och polisen ber oss myndigt att bege oss elsewhere. 

Sedan händer två saker: 1. All alkoholförsäljning tog stopp (polisen igen), med tre timmar kvar av festivalen. 

Helt vanlig kö till langosståndet.

2. Rave-kulturens fadersfigurer The Prodigy gick på den stora scenen.

The Prodigy-trion är nu runt fyrtio år. Det märks nästan bara genom att man kan skönja en prestationsångest på scen, en rädsla över att de kanske inte är tillräckligt explosiva där uppe. Keith Flint ser ut att vara lite rastlös och nervig ett tag. Det kompenseras med många arenarockshopp i luften och ”Are you fucking ready?????”. Har man kommit till Dans Dakar för att se the Prodigy så får man exakt det man längtat efter. Alla sjunger med i texterna och nostalginivån når sin absoluta peak. 

//Vendy

Det rosa ljuset, basen och shout-outsen till publiken var precis vad den här grådaskiga kvällen och Dans Dakar behövde. Rebecca & Fiona är precis där de ska. 

Vettiga bilder kommer, stay tuned så att säga

Extra roligt är alla de människor som man ser är nyfikna på duon efter att Greider skrev om dem. De verkar gillart.

Ps. Beställer man en drink i baren får man rosé och redbull. 

Ps 2. Nu kör de sitt fjärde extranummer. 

Det är sinnesjukt många tappra människor här nu. Många lajvar sommar och bär linne, alla har tänkt på sin festivallook. När Röyksopp gick på kändes det som att festivalen började på riktigt. Plötsligt stod tusentals (fem tusen?! hörde att de har tredubblat sin publik, festivaldöd schmestivaldöd) människor vända mot den stora scenen som hade öppnats upp för de två norrbaggarna som är Röyksopp. De kändes extremt ruttade, tror att den set-listan har varit spikad ett tag nu. När de spelade lite Pon the floor med Major Lazer började det studsas rejält i publiken.

Röyksopp

Hudson Mohawke ställde in sin spelning och ersätts av Loo… LOUISAHHH!!! från New York. 

Illustration av mode:t och stämningen i hängmattorna.

Alla ensamdansare som tog plats i början har fått ge utrymme till stora gäng med face paint och shorts. Det är många timmar kvar, bar- och toalettköerna är fortfarande hövliga och lervällingen har riktigt börjat arta sig.

Det alla väntar på är Rebecca & Fiona och Justice, ett tag kvar tills dess. 

Hejrååå på en stund, nu ska jag ut på fältet.

//Vendela

En sak är säker – åkte man till Dans Dakar för att dansa till de mindre akterna på festivalens dansgolv, är man en vinnare idag. Regnet har öst ner i två timmar och de flesta trängs under tältens tak.

Under Mayndoshi

Vädret är bättre nu, stämningen lite varmare och det är nu folk börjar välla in. Det är riktigt förvånande och imponerande hur tappra alla är. Min största  går till alla ensamdansare som, totalt obrydda av omgivningen, dansat i sex timmar. 

En stor  till maten, alla festivaler – Ni måste sluta med dessa ”smålandsrullar”, spelar ingen roll vilken klassiker de är. Det är bara jätteäckligt. 

Väldigt många har förlagt sina picknicks utanför området, i den här spartanska stilen. Väldigt många dricker medtaget rödtjut. 

Nu ska vi se Röyksopp!

BRB

//Vendela

Dans Dakar öppnade försiktigt dörrarna för två timmar sedan. Än så länge är bara det stora tältet vid namn ”Dansgolvet” öppet (Wonderboy Metal spelar techno nu) och jag har sett en (1) man dansa.

Stämningen är ungefär som vädret, folk sitter i klungor och dricker öl, verkar allmänt nöjda med att hänga i små grupper. Mycket s.k. dudes här, ett wifi-nätverk jag försökte hala mig på hette ”softa – relaxing is not a crime”. Och det beskriver väl läget här rätt bra just nu. 

Snart spelar Owl Vision på Lilla Dansgolvet!

//Vendela