Det dröjer bara några minuter in i Cheatin’ innan alfahannen Jake och den oskuldsfulla Ella finner varandra. De gifter sig. Montaget som följer visar hur de under smekmånaden inte lämnar hemmet. Men det gör inget, eftersom vasken är deras Venedig och brödrostens monotona surrande är deras kärlekssymfoni. Att det är gymnasienivå på symboliken gör inget så länge den är så här vackert illustrerad.
Det är lätt att förföras av Cheatin’. Varenda bildruta är utsökt handritad, animationerna är sömlösa och perspektiven utforskar kroppar på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Att Bill Plympton är en mästare på det här visade han redan i den Oscarsnominerade kortfilmen Your Face från 1987. Men 20 minuter in i Cheatin’ tar tricksen i Plymptons visuella trollerilåda slut, och handlingen tar vid. Och handlingen är inte bara dålig – den är rent förkastlig.
Trots att ”animerat” har blivit synonymt med datorrenderad Pixar-3D fortsätter Bill Plympton att teckna varenda ruta för hand. Han är gammaldags på det sättet. Tyvärr är det bara ritpennan han har vässat sedan 1987.
/Jimmy Håkansson jimmy_hak
