Det första som kastas i mitt ansikte när jag vallfärdar över Gärdet mot ingången är en hemmagjord pappskylt med texten ”spela Shoreline”, fäst vid en rejvig killes hand. Efter en sådan introduktion till Kentfest kan det bara bli bättre.
Vid ingången möts man av Summerburst-glada volontärer som delar ut rosaprickiga papperskronor prydda med den Beatrice Eli-sjungna Kentraden ”om jag bara kunde fylla mitt hjärta med godhet”. Jag smyger förbi för att slippa bli påprackad en, höjer blicken när jag känner mig trygg igen och inser att en generande stor del av besökarna faktiskt har kronorna på sig. Fastän klockan bara är tre är de vidsträckta ytorna, där housefesten Summerburst bara timmar tidigare huserat, relativt folkfyllda.
”Det är bara det att det skulle varit klockan tolv på natten, och fett mycket strobe.” Dagens första akt, Ida Redig, som även körar bakom kvällens headline, uttrycker i sitt mellansnack visst missnöje med att få vara just först ut. Hon har rätt i att hennes suggestiva electropop skulle göra sig bättre nattetid, men kämpar på och får stundtals 15:50 att kännas mer som 23:50 inuti det lilla scentältet.
En stund senare rusar Tove ut på festivalens större scen. Trots olycksbådande moln är hon imponerande energisk, och mottar jubel från den i övrigt slöa publiken för sin Not On Drugs. För att vara så pass ny på de stora scenerna är hon överväldigande professionell – hon trampar sig fram och tillbaka genom sina ganska charmigt festromantiserande låtar, och hennes röst bär över plastöknen som skapats för att folk ska kunna gå ”fram med de högklackade skorna!”, enligt #kentfest-infon, som påminner spöklikt mycket om Summerburst-infon. Överlag verkar det ha varit svårt, eller inte eftersträvansvärt, att tvätta bort spåren av helgens Summerburst, vars festivalplats #kentfest övertagit, från Gärdet. Ett av ölområdena består till stor del av en volleybollsandlåda, över allas huvuden tronar de dödsföraktande åkattraktionerna, och mitt sällskap upprörs över att det inte serveras rödvin i baren.
Tillbaka i tältet spelar Naomi Pilgrim iförd århundradets vackraste scenkläder. Hon är förvisso mäktig, men känns aningen sval inför sin omgivning. Kentmaskineriet har gjort en stor sak av att till stor del boka kvinnliga artister – värt att notera, av en anledning eller annan, är att dessa kvinnliga artister hittills i schemat har haft helt manliga band (frånsett Naomi Pilgrims två körsångerskor). Inte för att det på något sätt förtar det härliga i att blicka upp mot de enorma skärmarna och bara se kvinnonamn projiceras.
Förutom namnet Junip, då. Jose Gonzales långvariga projekt är ganska klassisk, småpsykedelisk gitarrpop stöpt i någon sorts modern The Cure-form, som förvisso är fin som bakgrundsljud men inte överdrivet upphetsande. Om det nu tvunget ska bokas manliga artister kan det möjligtvis finnas mer spännande sådana att hitta. Den tredje och sista killbokningen, Studio Barnhus, står till exempel och ser borttappade ut i ett ännu mindre tält vid sidan av den lilla tältscenen.
Då är, inte fullkomligt oväntat, efterföljande Beatrice Eli med gästande stjärnorna Silvana Imam och Julia Spada desto mer imponerande. Dessvärre verkar inte mickarna kunna samarbeta med deras röster – till en början är det svårt att höra Beatrices originella röst, som kommer till sin rätt först efter att de gästande lämnat scenen. Men när Silvana trär på sig en vit balaklava är hon det bästa som kentfestarna har fått se på hela dagen. Efteråt hör jag en ung tjej iförd gammal Kenttröja och stjärnor under ögonen viska till sin vän att ”Beatrice var bra, men jag visste inte att hon skulle ta med sig en rappare”.
Det kulinariska utbudet, som även det är samma som på Summerburst, består till övervägande del av olika sorters vildsvin. Jag får akut ont i magen av tzayspetten och måste ta igen mig i presstältet under stora delar av Nina Persson. Det jag hör låter exakt som man förväntar sig att Nina Persson ska låta. Hon kallar den kronprydda publiken för ”prinsessor och prinsar” och sjunger sin finstämda plinkplonkpop. Det äldre gardet, de som har älskat Cardigans och A Camp så som de älskar långkok och coffee table-böcker, jublar när hon sjunger sin I Can Buy You. Jag betraktar ur ögonvrån två purunga fotografer som ivrigt tar för sig av popcornen som pressrummet erbjuder.
Elliphant är kränkt redan när hon kommer ut på den stora (!) scenen, ropar om att ”nu får ni faktiskt vara med mig” och ”vad håller ni på med?” trots att publiken faktiskt verkar uppskatta hennes fejkade patois och, ej att förglömma, den obligatoriska bindin. Det är synd, för musikmässigt skulle hon kunna vara lovande om hon inte vore en sådan poster girl för det som brukar kallas cultural appropriation.
På sådana enorma ytor känns det som att det aldrig kommer att bli fullt. Men när Kents egen favorit Alina Devecerski har spelat klart och skärmarna har börjat räkna ner från tio minuter är det svårt att vända sig om utan att ramla in i någon som inte ännu tagit plats framför Kentscenen. 23 000 personer har tagit sig dit.
Och så är det plötsligt igång. En uppdaterad version av uråldriga Vi kan väl vänta tills imorgon (från 1996) får inleda timmarna, med scenen och bandet dold bakom ett fladdrande svart skynke. När skynket rycks ner – ja, det står människor vid sidan av scenen och rycker ner skynket – går öppningsspåret från vårens album Tigerdrottningen, Mirage, igång. Jocke Berg själv verkar vara på ett alldeles strålande humör. Han ler och skrattar och berättar hur mycket han älskar publiken, men trots det lyfter det inte riktigt. Kanske för att publiken där undertecknad står mest verkar ha hamnat där av misstag, som kan ske när publiken är så voluminös till antal. Men när sångaren presenterar ”våran favoritperson på jorden”, och Beatrice Eli kommer ut till de inledande tonerna av singeln Godhet, glittrar det till. Sedan går det snabbt, lite väl snabbt – ”en sång om de sista ljuva åren”, den så väldigt parafraserade La Belle Epoque efterföljs av Svart snö som gästas av Petra Marklund, som efterföljs av Ingenting.
Regnet kommer i exakt samma sekund som den fenomenala kören, bestående av Ida Redig, Naomi Pilgrim och Miriam Bryant, suckar fram raden ”åh, åh, Stockholm”. Lite pliktskyldigt tar bandet sedan sig igenom den moderna bröllopsmarschen Utan dina andetag. Jocke kallar M – officiellt världens mest gråtframkallande låt – för ”sorglig skit”, och varnar för slutet. När det är 40 minuter kvar av den utmätta speltiden. Ett tänt ljus projiceras på skärmarna, fladdrar sig igenom senaste albumets avslutande Den andra sidan, och slocknar.
”Vi är 25 000 här ikväll. 1600 kommer att rösta på SD, rent statistiskt. Vi kan inte skylla ifrån oss längre. De ska bort.” Efter en paus är Jocke tillbaka på scen, och spelar efter sitt lagom radikala lilla tal Sverige. Bakom mig hör jag någon säga att den borde bli vår nya nationalsång. Det är så svårt, då, att ta publikens fullkomliga mysextas på allvar! Alla tar till sin finaste röst, och allas ögon tindrar när de tänker på exakt hur lite de kommer att rösta på SD. Som tur är byts den nationalistiska gemenskapen snart i hederlig rockgemenskap, i en ganska magisk version av 747, tätt följd av sedvanligt avslutande Mannen i den vita hatten. Och det är en stark sista låt, det går inte att förneka. Den obligatoriska konfettin dyker också upp – blå och rosa, denna gång, inte fullt så genomarbetad som de röda pappersfåglarna med tryckta låttexter som bandet portionerade ut över publiken under Röd-turnén. Men det är svårt att värja sig mot konfetti. Och mot de blågula fyrverkerierna som lyser upp himlen när bandet kliver av scenen.
Det blir i slutändan en konsert som inte bjuder på några överraskningar, som inte sticker ut, men som inte heller gör någon uttalat besviken. På en så pass viktig spelning – det är trots allt första gången ett svenskt band har anordnat en festival till sin egen ära – hade man kanske, bara kanske, önskat något mer. Men det är svårt, i dessa ”Bäst: Allt. Sämst: Inget.”-tider, att vara ljummet inställd utan att kunna sätta fingret på varför det aldrig gnistrar. Det var en lagom fin kväll, i landet lagom är bäst. Det får räcka så.
/Greta Thurfjell