Johnossi gick på den stora Stage of Joy-scenen klockan nio igår. De vet exakt hur de ska tala, spela och föra sig framför en publik av denna medelstorlek. De vet exakt hur de ska låta lagom mycket ”som på skiva”, och hur Ossi ska låta lagom live-skramlig på sina trummor och John med en sprucken röst. Resultatet är snyggt och får hundratals högerhänder svaja med i luften (en gest som återkommer under samtliga spelningar under gårkvällen, oavsett genre). Problemet är att medan Johnossi gör det de gör bäst, så stjäl deras träiga show uppmärksamhet från var man egentligen borde ha befunnit sig – hos Nordpolen inne på Holken-scenen. 

Alldeles för få unnade sig att se Nordpolen med band igår. Mot bakgrunden av vad som kan vara festivalakternas bästa musikproduktion står Pelle Hellström i jeansjacka och knutna nävar, med en sång som dånar ut över lokalen som är som vilken folkpark med stora högtalare som helst. Han har lånat ut sin guldspräckliga jacka till en keyboardist som kämpar hårt för att få sin nacktofs att hålla jämt sving och gung med mannen i full kostym som ska maniskt transdansa sig igenom hela giget på scen. Det är folkpark, det är disco och det är fruktansvärt vackert därinne – alla kämpande entertainerdudes till trots. 

Allra vackrast är det när Nordpolen går ner till sitt lägsta basregister för att sedan låta rösten gå upp och spricka. Det känns precis lika oputsat som när den andra Hellströmmen sjunger och med det menas: .

Finn ett stort jävla fel: Till vänster spelade Icona Pop och till höger Johnossi. Förmodligen samma genier som har bestämt detta, som de som inte tror att Beyoncé kan sälja ut Friends Arena tre dagar i rad. 

Caroline och Aino (som p.g.a. helt svarta kläder tyvärr inte syns så bra)

Icona Pop alltså. Det är få band som kan ge så mycket rysningar bara av mellansnack om tjejkompisar och hångel. Men hela deras spelning innehöll så mycket känsla, strob och dopamin, de hade kunnat få mig och alla andra att unisont skrika ”CARPE DIEM” om de hade velat. Deras Billboard-placering och framgång med I love it är inte ett resultat av bra timing – Icona Pop kan mycket väl vara Sveriges bästa live-akt. 

Kvällens största överrasking var dock inte Icona Pops äg, utan när Labyrint plötsligt kom utskuttande på scenen mitt under Näääk & Nimos spelning på teaterscenen. Labyrint, som blev gripna efter en spelning i april i Karlstad och därför avbokade av PiP, var alltså ersatta av Näääk & Nimo. Nu fick publiken se dem alla på samma scen och när de drog igång Ortens favoriter, först med en uppmaning till publiken att skrika ”Red! – Line! – Karl! – Stad!”, sedan med ett konstaterande att orten lär finnas i Karlstad också, kom det riktigt stora bifallet och jublet. 

Med en balans av ödmjukhet, sylvasst levererade verser och glimt i ögonen, plus ett mellansnack om solidaritet och en vink till polisen angående beredskapen för urinprov, blev kombon Labyrint och Näääk & Nimo festivalens mest uppfriskande och minnesvärda stund. En till anledning varför det var sinnessjukt skönt att se dem och deras mottagande från publiken? Samtidigt, lite längre bort, spelade AC/DC-komplexet The Darkness. Ja, de är tydligen fortfarande alive and kicking. 

To be continued

/Vendy