För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur Lerums Tidning konsekvent bortsett från allt jag åstadkommit de senaste fyra åren. Men det är först nu som måttet verkligen är rågat.

Förra tisdagen skrev jag till dem och undrade om de hade lust att uppmärksamma min och Majas podcast. De svarade att det är kul att det går så bra för mig och att det självklart är något för dem att skriva om. De skulle återkomma ”i veckan”.

Men de gjorde det inte. Av ren nyfikenhet gick jag in och tittade på vem de intervjuat på kultursidorna istället. Det här är vad jag möttes av.

En Lars-Göran Holmgren som stötte på en mördare i familjen när han släktforskade och som nu ska ge ut en bok om detta på ett minimalt förlag. Snälla. Jag skakade hand med tre mördare bara på vägen till jobbet imorse.

Men värre skulle det bli.

Lars-Göran berättar ”med allvar i rösten” att den här hemska mördaren levde på 1800-talet. På 1800-talet! Kan någon vara vänlig och berätta för mig om en person som levde på 1800-talet som INTE mördade någon under sin livstid? Vad var ens straffet för att mörda någon på den tiden? Tio armhävningar?

Nej, Lerums Tidning, nu slutar ni larva er och hör av er. Så får vi se om jag svarar.

Om man lyssnar på min podcast vet man att jag var hos tandläkaren imorse och att jag hade en förfärlig ångest inför detta.

När jag var hos tandis i höstas sa hon nämligen att mitt tandkött är inflammerat och att jag riskerar tandlossning om jag inte börjar rengöra med plackers och mellanrumsborste varje dag.

Alla jag har berättat det här för har sagt att tandläkaren är galen (Maja sa att tandläkaren har ”väktarkomplex”, det tycker jag var roligt sagt) och att 27-åringar i regel inte tappar sina tänder. Men Fredrik Söderholm gjorde ju det. Och vad fan vet mina kompisar om tandvård? Jag litar ändå mer på utbildade tandläkare än mina killgissande polare när det gäller munhygienfrågor.

Det visade sig dock att alla hade rätt. Det var bara jag som hade oturen att tas om hand av tand-hitler sist. Tandläkaren jag träffade idag sa att mitt tandkött mår bra och att jag inte behöver komma tillbaka förrän om ett år.

Nu är jag obeskrivligt lättad. Precis som ingen siciliansk maffialedare kan neka någon en tjänst på dagen för sin dotters bröllop kan jag inte neka någon en tjänst idag. Så hör av er om jag kan hjälpa till med något.

Fy fan. Varit ett jävla nervvrak hela dagen i dag. Gått full blown Ingmar Bergman på kontoret.

Allting började med att jag och Maja spelade in det andra avsnittet av vår podcast. När vi lämnade studion hade vi nära till tårar båda två. Aldrig förr har två personer suttit så länge vid två mikrofoner och åstadkommit så lite.

När vi lämnade Perfect Day messade jag vår producent.

”går kanske att klippa ihop till nåt som håller för att lyssna på mellan två intilliggande tunnelbanestationer!”, skrev jag.

Nu har jag precis lyssnat på resultatet. Man är väl inte bäst lämpad att recensera sig själv, men det var i alla fall inte den totala katastrof jag föreställde mig.

I avsnittet pratar vi om Södra Teatern-premiären. Vi ringer Per Sinding-Larsen och frågar om hudtonen på hans emojis. Maja presenterar en teori om att pengatvätt är det egentliga motivet till att köpa streams. Jag berättar om Lorentz senaste förehavanden i Stockholms uteliv. Dessutom frågar Maja mig vad Täby Centrum, Arlanda och Nassim Al Fakir har gemensamt.

Avsnittet går att lyssna på här, och på andra ställen där poddar finns.

Tja! Inte hunnit blogga om min helg i Göteborg. Ska inte tråka ut er med en lång reseskildring. Tänkte bara berätta en rolig grej Lorentz gjorde under sin spelning på Lounge(s). När han spelade en osläppt låt från sin kommande skiva riktade han mikrofonen mot publiken för att de skulle sjunga med. I en låt ingen hört förut. Hahaha. Lorentz will be Lorentz. Älskar honom.

Dessutom ska jag väl passa på att nämna att det första avsnittet av podcasten jag gör tillsammans med Maja Asperö Lind släpptes i går. Mer info hittar ni här.

Det blev just klart att jag och min kollega och vän Peyvand kommer att vara mood managers på Lounge(s) under P3 Guld. Ett fullkomligt obegripligt beslut av Lounge(s) nattklubbschef Oliver Bull. Inte att boka Peyvand. Hon kan liva upp en begravning. Men att boka mig.

På nåt sätt har jag lyckats lura alla som inte känner mig att jag alltid är festens ljus. Varje fredag framöver ska jag till exempel agera någon form av partyexpert i Fredrik Söderholms nya morgonprogram Gott Snack. Tanken är att jag ska guida lyssnarna i nattklubbsdjungeln. Och nu har jag alltså även fått en nattklubbschef i Göteborg att tro att det är en bra idé att låta mig ansvara för gästernas humör under en av årets viktigaste kvällar.

Sanningen är att jag nästan aldrig är på nattklubb längre. Jag dricker öl på någon bar tills jag blir trött och vill gå hem, vilket brukar vara runt klockan ett. Då gör jag en irish exit och går och lägger mig. De få gångerna jag faktiskt orkar följa med till klubben blir det mest att jag står och tittar på andra människor som pratar med varandra. Allting roligt händer alltid efter att jag har gått och lagt mig. Jag får nöja mig med att läsa om det i gruppchatten dagen efter.

Men för att jag inte vill bli av med hotellrummet i Gothia Towers som bokats åt mig vill jag ändå säga att det kommer att bli en jävla kanonkväll. Ni minns väl att Lounge(s) var den överlägset bästa klubben under Way Out West? Ingenting står och faller med mig. Har till exempel sett att bland andra Aron McFaul och Julia Frändfors ska dj:a. Dessutom kommer en stor svensk artist riva av några låtar på scen.

Om ni ska gå ut i Göteborg på lördag är det till Lounge(s) ni ska. Dm:a mig för gästlista. Har inte kollat om jag får skriva upp folk på listan. Men nån sorts befogenheter måste man väl ha som mood manager?

PS. Bilden är från när vi var på Åre Sessions 2017. Vilken jävla Åre-look jag hade.