12:30 27 Dec 2019

Jag hamnade vid samma bord som skådespelerskan Karin Franz Körlof när jag var ute i går. Hon verkade inte minnas mig. Och det var bra. För första gången vi träffades gick allt snett.

Jag var ny på Nöjesguiden och skulle göra min första intervju. Jag var utsänd att intervjua Sverrir Gudnason och Pernilla August inför premiären för filmatiseringen av Den allvarsamma leken.

Först intervjuade jag Pernilla August. Det gick fint. Det var det enda som gick fint den där dagen.

Sedan sa en pressperson att det var dags för mig att intervjua Karin Franz Körlof. Panik. Ingen hade sagt till mig att jag skulle intervjua Karin Franz Körlof. Jag hade inga frågor förberedda. Så jag freestyleade. Jag höll mig över ytan ett par minuter innan jag sjönk som en sten. Det blev för uppenbart att jag inte var det minsta påläst om hennes rollfigur, så jag blev tvungen att säga som det var.

Hon blev förtvivlad. Jag hade aldrig kunnat gissa att hon skulle bli så besviken som hon blev. Hon såg helt förstörd ut. Jag förstod då att hon hade sett fram emot att bli intervjuad av Nöjesguiden. Trots att det absolut inte var mitt fel, ingen hade ju sagt något om att jag skulle intervjua henne, bad jag om tusen gånger om ursäkt.

Sedan var det dags för Sverrir, som då var mitt uppe i inspelningen av Björn Borg-filmen. Vi gled in på ämnet. Och då sa jag det. Det dummaste jag har sagt i hela mitt liv. Jag har sagt oändligt många korkade saker under min tid på jorden, men det här tar fan priset.

– Det slår mig nu att du faktiskt är ganska lik Björn Borg.

– Ja… Det är lite meningen, svarade Sverrir.

AAAAAARRRRRRGHHHHHH. Hur kunde jag säga något sådant? Hur kunde jag berätta för en person som blivit stylad till att se ut som Björn Borg av Sveriges främsta kostymörer och stylister att han ”faktiskt” är ganska lik Björn Borg? Och dessutom säga det som att han skulle bli överraskad av den informationen?

Katastroferna var inte slut där. När jag gick från Scandic Anglais, skärrad av upplevelsen, upptäckte jag som lax på löken att jag glömt spela in intervjun med Sverrir. På ett sätt var det väl tur, för jag skulle inte vilja att den där sägningen finns på band, men just då kändes det som jordens undergång. Jag var för dålig för att vara journalist. Jag minns att jag nästan grät på vägen tillbaka till redaktionen.

Men allt sånt där går att reparera. Man skriver lite från minnet och så chansar man lite och så blir det någon form av text i alla fall. Vad som däremot inte går att reparera är att jag sa det där till Sverrir.

PS. Här kan man förresten läsa min gamla intervju med Pernilla och Sverrir. Så här i efterhand vill redaktören Frasse Levinsson ta avstånd från den obegripliga rubriken ”Jag måste förstå kvinnorna”.

8:42 16 Dec 2019

Killar har skrutit om att de gör god carbonara i alla tider. Men det är fan någonting som har hänt i år. Det går inte att gå utanför dörren utan att höra spaningen att alla killar tror att de gör Stockholms godaste carbonara. Det har gått så långt att det har blivit mer irriterande att höra skämt om killar och carbonara än att höra på en kille som är helt övertygad om att han gör norra halvklotets godaste carbonara. Vore intressant om någon kunde ta reda på vad den rådande inflationen i carbonara-spaningar beror på.

Själv gjorde jag en oerhört roffig carbonara bara fram till häromdagen. Jag lärde mig den av mitt ex när vi var 20. Alltså, den är god och så, framförallt är den en otrolig madeleinekaka, men jag tror att man hade blivit korsfäst om man hade berättat om den för en italienare. Man gör den genom att först fräsa gul lök och bacon. När de har fått färg häller man på creme fraiche och pressar i vitlök. Sedan cayennepepprar man utav bara helvete. Man cayennepepprar tills man tror att man har pepprat för mycket, och sedan pepprar man lite mer. Sedan häller man i ärtor och champinjoner. Nej, jag skojade bara. Om ärtorna och champinjonerna alltså. Resten är sant. Det får stå och puttra i 10 minuter någonting och sedan är man klar.

Men på senare tid har jag börjat intressera mig för att lära mig att laga mat ordentligt. Därför lagar jag nu Paolo Robertos carbonara. Receptet hittar man här.

9:56 13 Dec 2019

I dag ska vi äta julbord i Örebro med jobbet. Anledningen till att vi ska till just Örebro är att företaget som äger Nöjesguiden är stationerat där.

Nåväl, ni läser väl inte den här bloggen för att ni är intresserade av Nöjesguidens ägarförhållanden. Av en otrolig slump sammanfaller resan med att Dr. Bombay spelar på Villa Strömpis Luciafest. Vår säljare Jordache har fixat gästlista åt hela Nöjesguiden, så det är där man hittar oss i kväll.

Men jag nöjer mig inte med Dr. Bombay. Jag vill att den här resan ska bli minnesvärd totales. Därför skulle jag vilja att ”Fimpen” från Paradise Hotel hakar på oss till Villa Strömpis. Han är ju från Örebro. Jag har festat med en och annan Paradise Hotel-deltagare genom åren och vet att de är proffs på att ha roligt. Så om någon känner ”Fimpen” och kan sätta ihop oss: dm:a mig på Instagram. Jag heter @denriktigefrasselevinsson.

PS. Om någon hungrig journalistpraktikant läser den här bloggen och vill bli dagens stjärna på sin arbetsplats har jag en idé. Ring fem boomers och fråga vem de hade velat skulle bli Times person of the year i stället för Greta. Ring typ Leif Boork, Ulf Brunnberg och några till. Kommer bli the laugh of the day på Twitter. Garanterad klickfest. Allvar. Säg att det var din idé. Jag hinner inte göra den själv i och med den här Örebroresan, så detta får bli min julklapp till dig.

10:36 12 Dec 2019

Jag lovar att jag ska komma till ämnet rubriken utlovar. Men när jag ändå har er på tråden tänkte jag berätta lite olika nyheter ur mitt liv. Vill man inte höra talas om några nyheter ur mitt liv utan bara är intresserad av att läsa om mitt äkta fuckboy-beteende kan man scrolla längst ner direkt.

Bianca Meyer ställde in vår lunch
I går skulle jag ha lunchat med Bianca Meyer. Vi har aldrig träffats. Bland det bästa med mitt yrke är att man kan höra av sig till personer man tycker verkar kul och säga ”Hej, du verkar kul! Vi kanske ska ta en lunch?” utan att framstå som ett freak. Nu ställde hon visserligen in lunchen för att hon hade migrän. Men på måndag lunchar vi loss på Brillo. Och skriver kontrakt på en servett. Hon ska nämligen börja blogga hos oss.

Nya bloggare på Nöjesguiden
För er som inte har noterat det kan jag berätta att Nöjesguiden har två rykande färska bloggar. Den ena är min kompis Viktor, som jag lärt känna genom ett forum för världens bästa datorspel Football Manager. Honom har jag värvat för hans looks. Tror han kommer få mer trafik för hans hunkiga bild än för själva inläggen.

Dena andra är Paparazzibloggen, som drivs av Michelle Hallström och Max Lysell. Det var Julia Frändfors på Perfect Day som föreslog att de skulle blogga hos oss. Deras blogg är jag ärligt talat riktigt jävla orolig för. I deras andra inlägg hänger de ut Justin Timberlake för att ha varit otrogen under sitt senaste Stockholmsbesök och intervjuar hans älskarinna. Får man göra så? Jag vet faktiskt inte. Hoppas bara att jag slipper höra från Justin Timberlakes advokater. En sådan rättegång skulle kunna få den här tidningen att gå under. Tur att det är Pelle som är ansvarig utgivare.

Pål Ströbaeks summering av 10-talet
Pål har sammanfattat hela 10-talet i sin blogg. Det är en text som alla måste läsa. Den är så jävla kul. Gör som jag säger nu och klicka här.

Mitt skämt om Arga snickaren vs. Greekazo
Jag skrev ett skämt om Arga snickaren vs. Greezako ett par dagar för sent. Det kan man läsa här.

Min årskrönika
Min traditionsenliga årskrönika är publicerad. Förra året kändes det som att jag fick med allt. I år kändes det som att jag missat flera viktiga händelser. Och mycket riktigt. Jag glömde Skansen-krokodilen, Notre Dame, Midan och en till grej jag tänkte på nyss som jag blir helt jävla galen på att jag inte kommer på nu. Det är under all kritik. Oförlåtligt. Jag ska se över mina rutiner.

Årskrönikan deleted scenes
Vissa händelser som kanske skulle varit med strök jag med avsikt. Till exempel Biblioteksbladets aprilskämt att Erik Fichtelius är ny riksbibliotekarie och Carl Bildts totala oförmåga att förstå ironi. Den förstnämnda krävde för mycket förklaring och den andra kanske inte definierade året riktigt. Men ni kan läsa vad jag skrivit tidigare på länkarna.

Mitt vidriga beteende på Instagram
Fick kanske 30 nya följare på insta efter årskrönikan. Men det var lika många som avföljde på grund av att jag printade varenda kändis som sa nåt uppmuntrande eller like:ade och la ut på min story. Fattar att det var rakt igenom vidrigt gjort. Men vill att folk ska läsa textjäveln och tänker att folk vill veta what the fuzz is about om de ser att massa kändisar har läst. Jag är ändå inte här för att skaffa vänner.

Mitt äkta fuckboy-beteende
Dags för den utlovade marsipanrosen. Häromdan skickade jag ett blombud till en tjej jag träffar. Hon var sjuk och jag ville muntra upp henne. Vi sågs i går och jag var lite nyfiken på hur det där med blommorna hade landat, eftersom vi precis träffats och det mycket väl hade kunnat vara en skitdålig idé.
– Mina vänner sa att det var äkta fuckboy-beteende att skicka blommor, sa hon.

Hahaha. Det är inte lätt att försöka vara gullig these days.

10:31 9 Dec 2019

När jag inte vet vad jag ska säga brukar jag återfalla till att berätta om den rökande blinda mannen. Jag har berättat om honom för säkert 150 personer genom åren. Det är ingen fantastisk historia. Men den får mig att känna mig som Larry David. Som en observerande människa.

En dag för många år sedan när jag stod och väntade på spårvagnen vid Korsvägen i Göteborg såg jag en man med en blindkäpp tända en cigarett. Det är hela historien. Sedan brukar jag fråga min samtalspartner om hennes eller hans teori om varför den blinde mannen började röka. ”Han vet ju inte hur coolt det ser ut. Tycker han att det luktar coolt?” brukar jag säga. De flesta svarar att han kanske blev blind efter att han började röka. Jag hoppas inte det. Det är det tråkigaste alternativet av alla.

En enda gång har någon sagt något vettigt. Det var en tjej som sa att blinda naturligtvis inte är avskärmade från samhället, och att han förmodligen har tagit del av lika mycket populärkultur där rökning beskrivs som coolt som jag. Då kände jag mig dum. Naturligtvis har han gjort det. Men av någon anledning har det inte fått mig att sluta berätta om den rökande blinda mannen. Det kanske är dags nu. Det här var kanske sista gången jag nämnde honom.