Long time no see, kära läsare. Det har gått tre dagar sedan Stockholmspriset och efter att ha bälgat i mig fyra Red Bull om dagen sedan dess börjar jag så sakteligen vakna till liv.

Dagen före galan fick jag mitt livs mest prestationsångestfyllda uppdrag. Julia Frändfors bad mig skriva manus åt Alex Schulman. Det skulle vara en liten presentation av Julia Frändfors och Julia Lyskova som skulle spelas upp i högtalarna på Södra Teatern innan de gick upp på scenen.

Fy fan alltså. De första timmarna var jag helt apatisk. Jag låg med pannan mot skrivbordet och väste illa valda svordomar för mig själv. Hållning som en ostbåge. Inte nog med att han skulle läsa in något jag skrivit, han skulle läsa in något jag skrivit som skulle låta som att han skrivit det.

Till slut tog jag mig samman. Någonting var jag ju tvungen att skicka. Det här är vad jag skrev.


”God afton, stockholmare. Det är jag, Alex Schulman, som talar. I kväll ska ni få se någonting ni aldrig har sett förut. En glitch i ert Matrix. Den här duon har nästan aldrig tidigare stått på en scen tillsammans. Men de har kommit hit i kväll för att skänka oss hopp.

Nu är de här, Stockholms klarast lysande stjärnor. Låt dem trollbinda er med sin karisma och värme. Ge en stor applåd till Julia Frändfors och Julia Lyskova!”

Sedan följde nästa fas av apati. Väntan på hans respons. Till slut fick jag ett sms från Julia.



Han sa ”roligt manus!”.

Jag gjorde ett ärevarv på redaktionen. High-fivade hela säljavdelningen. La en extra sockerbit i kaffet. 

I triumf printscreenade jag smset och skickade till min kompis Filip.



”Gjorde han citationstecken i luften när han sa det?” svarade Filip.

Häromdagen bloggade jag om det dummaste jag någonsin sagt. Men i morse, när jag av någon anledning tittade på mitt klassfoto från studenten, kom jag på någonting som jag vill ha osagt ännu mer. Ett skämt som var så tråkigt att det skulle vara direkt livsfarligt om jag kom att tänka på det om jag gick på en trottoar i samma ögonblick som det passerade en buss, eftersom risken skulle vara stor att jag skulle kliva rakt ut i gatan och låta mig krossas i ren skam.

Nu är ni nyfikna va? Håll i er. Det var ett par år efter studenten och jag sprang på en gammal klasskompis på centralstationen i Göteborg. När vi förhörde varandra om vad vi pysslade med berättade hon att hon läste kriminologi.

Och.

Då.

Sa.

Jag.

Det.

”Jaha, så du ska bli nya Leif GW Persson eller?”.

Jag hade egentligen tänkt att jag skulle åka till Milano i dag. Kikade på det i helgen. Att ta fakirflyget från Bromma och åka hem i morgon skulle gå på 1 100 kronor. Som hittat. Men så var jag för bakis i går för att orka sätta mig in i hur man tar sig omkring i Milano, var jag borde bo och alla andra detaljer av den typen, så jag bangade det.

Jag ångrar mig nu. Vill verkligen uppleva Zlatans debut på plats. Ett av få Zlatanrelaterade gåshudsögonblick som återstår innan det är över för evigt. Jag har sett honom göra årets mål på Parc de Princes. När han gjorde sin sista match i Paris, slog ligans målrekord och hans söner sprang in på planen var jag där. Det är den enda gången jag har gråtit till sport. Det är faktiskt den enda gången jag har gråtit över huvud taget. Förra sommaren såg jag honom göra hattrick mot Orlando i Los Angeles.

Börjar nästan gråta för andra gången i mitt liv av tanken på att missa hans återkomst till San Siro. Hoppas vid gud att han inte spelar i dag. I så fall åker jag på nästa hemmamatch.

Trots att klockan inte var ställd på 04 för att jag skulle hinna ut till Bromma och 07-kärran till Milano var det ett jävla helvete att vakna till liv i morse. Men jag kämpade mig upp. Jag duschade. Jag rakade mig. Jag klippte naglarna. Jag valde outfit. Tog på mig lite luktagott och gav mig av till mitt arbete. Till ingen nytta. Det är tydligen röd dag i dag, fick jag reda på efter att jag stått utanför kontoret och plingat på ringklockan i 20 minuter. Hur i helvete är det meningen att man ska känna till att det är röd dag den 6 januari?

PS. Om någon som jobbar med att orkestrera fotbollsresor och vill att jag skriver ett totalt okritiskt resereportage i utbyte mot att jag får resan betald får denne någon gärna mejla mig på frasse@ng.se.

Låt mig börja med att klargöra en sak. Jag älskar Lerums Tidning. Jag har redogjort för det tidigare, och det är till exempel därför jag sitter och läser min gamla lokaltidning på betald arbetstid just nu.

Men kärleken är inte besvarad. Jag har varit webbredaktör för Nöjesguiden sedan den 1 september 2016, och under den perioden har jag bland annat blivit intervjuad av BBC och det norska populärkulturmagasinet Natt og Dag, citerad i Aftonbladet Kultur och SVT, omnämnd i Alex & Sigge och En varg söker sin pod und so weiter, und so weiter.

Men ingenting jag har gjort har intresserat Lerums Tidning. Jag kikade just på deras sammanfattning av 2019. De har en lista med de personportätt från de gångna året som de är mest stolta över. Skrytknäcken. Det var skakande läsning att ta del av vilka lerumsbördiga människor som bedöms vara mer intressanta än jag, som alltså inte ens har blivit intervjuad. Ha nu i åtanke att detta alltså är de mest intressanta intervjuerna. Det lär finnas ett femtiotal till som inte ens kvalade in på listan.

Vi har till exempel den här 14-åringen som har varit utomlands i två veckor.

Eller den här jäveln vars enda bedrift är att han har tagit en lång promenad.

Men särskilt irriterande är det förstås att jag, Ringo Starr, inte ens är den bästa trummisen i Beatles.

Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Såvida man inte är scout, vandrare eller vem som helst som är någon annan än jag.

I dag inledde jag den första arbetsdagen på det nya året med att komma två och en halv timme för sent till jobbet. När jag klev in på redaktionen frågade min chef Pelle irriterat var jag hållit hus.
– Du kanske inte har läst Dagens Nyheter? sa jag.
– Va?
– Kulturredaktionens expertpanel säger att jag ska bli 2020:s stora genombrott.
– Jaha, så…
– Så arbetsdagen börjar när jag säger att den gör det.