Nä jag är inte gravid den här gången heller.

Men vänta, man är väl bara gravid i 40 veckor typ? Haha vore kul om jag var i vecka 44. Födde ut ett tio kilos barn. Gud måste googla det största barnet som fötts nu…

…HITTADE! Men kändes *oetiskt* att publicera bilder på bebisar jag inte känner i den här bloggen. Är inte 29 längre. Aja barnet föddes i Kanada och vägde tydligen 9.98 kilo.

Nåväl. Tänkte vi skulle kolla på mitt veckochema! Vissa av er hatar det, andra älskar det. Jag tillhör den andra gruppen!

MÅNDAG
Vårdcentralen kl 08.00. Lär väl få ett finger i röven för att de ska lista ut varför jag bajsat vatten i två månader. Har ju också blodbrist (inte lågt järnvärde utan brist på röda blodkroppar), ont i huvudet, hjärtklappning och är typ… trött? Ska bli intressant när de konstaterar att jag har en tumör :-)

Ska också spela in pod med Martin på lunchen.

TISDAG 
Spelar in Gott folk med Hanna Hellquist (är det något ni bara måste veta så skriv det nu eller forever be silent).

ONSDAG
Badmintoncup på jobbet, lol. Får hugg i hjärtat och vill inte lämna Nexiko nu.

TORSDAG
Jöbb. Ska väl springa efter jobbet? Tänkte ev köra tjejvasan igen så det vore ju kul att få upp någon slags kondition till dess.

FREDAG
Spelar in Gott folk med Hedda Stiernstedt (är det något ni bara måste veta så skriv det nu eller forever be silent).

LÖRDAG
Jag och Anton vill göra nåt kul ihop. Jag klurar på det så länge

SÖNDAG
Inte vara bakis. Det kommer inte gå en söndag till.

Älskade

Stort tack för alla vettiga, peppade och fina kommentarer under förra inlägget! Sedan jag skrev det har jag lyckats gå igenom ungefär tio tusen olika känslostadier att jag just nu känner mig… tom typ? Men mer om detta navelskåderi tänkte jag ta upp i podden i morrn.

Så förutom känslokaos denna helg så kan jag väl summera helgen typ så här: I fredags hade jag aw på jobbet och sen drog hem vid tio och såg usel film med Anton. I lördags mådde jag psykiskt dåligt så då gick jag och tränade bort det, hade eftermiddagsdrink med Edvin, kollade på ”gamla musikklipp” med Johanna och Anton och gick sen givetvis ut på Häktet. Idag, söndag, har jag äntligen fått en timme extra (älskar vintertid!!!) och var därför uppe tidigt och fixade med båten.

Och så håller jag på att se om serien Veep (finns på HBO) så har klämt 5 säsonger nu. Det är så jävla jävla roligt och jag jämför mig själv helt oblygt med Selena. Edvin är min Gary.

Jo! En sak till! Jag hade hör och häpna bra ögonbryn en dag som jag förevigade i den här nonchalanta bilden:

Det var ungefär det hela från mig. Nu ska jag försöka övertyga Anton om att spela yatzy med mig.

Puss!!!!

I november år 2013 klev jag in genom dörrarna till SVT för att börja min första arbetsdag som redaktör för ett nytt ungdomsprojekt som skulle dra igång. Det var ooooeeeetroligt stort att få passerbrickan med *SVT HANNA PERSSON* i lilla handen och veta att nu tillhör jag den här exklusiva stängda världen i ett helt år.

Det året blev till fem och redaktörstjänsten utvecklade sig till en programledarroll och senare producentroll.

Den där dagen för fem år sen visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig men allt som sedan hände visade sig vara både roligare och bättre än vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Att jobba med tv är det roligaste jag vet och ungdomsprojektet MVH har gett mig plats att utvecklas i saker jag inte visste att jag hade i mig. Det har också fått mig att inse hur det känns att brinna för något och vilja satsa allt oavsett tiden och energin som krävs – vilket också är en insikt som gjorde att jag i förra veckan sa upp mig.

Det är ett beslut jag tror att jag har bearbetat inuti mig sen i våras men som jag i förra veckan för första gången sa högt till min chef. Det var som en on-knapp i huvudet som slogs på och jag visste plötsligt att beslutet behövdes ta. Jag har älskat mitt jobb i så många år men jag är klar. Jag är liksom färdig med det.

Det är innebär också en insikt om att livet är mitt att bestämma över och att jag inte kan fortsätta göra saker som jag tror att andra vill att jag ska göra med mina dagar. Jag vill göra det jag vill med mitt liv. Och vad det är måste jag ha tid att klura ut.

Om tre veckor jobbar jag min sista dag och helt ärligt vet jag inte vad som händer sen. Jag har ett fantastiskt spännande uppdrag i december men sen är det blankt. Och så vill jag ha det just nu. Och privilegiet att göra så har jag genom min blogg, poddar och samarbeten som jag kan betala hyran med etc. Det är jag givetvis enormt tacksam över.

Men lika rätt som beslutet känns, lika sorgligt är det att lämna redaktionen och mina kollegor. Programmen och arbetet i all ära men att under 5 år, 5 dagar i veckan, 8 timmar varje dag få umgås med personer jag älskar, respekterar och bryr mig om har såklart varit den stora vinsten.

Amanda, Coffe, My, Edvin, Jacob, Klara och flera andra har blivit mina riktiga vänner. De relationerna och det vi gjort tillsammans har varit den tveklöst största vinsten.

Och så alla tittare förstås. Alla barn som kommit fram på stan! Kommentarer och reaktioner. Wow va fint det har varit.

Men nu blir det ett nytt kapitel av någonting. Kanske tv, kanske utomlands, kanske barn (skoja?? eller???), kanske läkarlinjen (nej), kanske balettakademin???? radio? SKRIVA???

Huvudsaken är att jag äger min framtid. Och just nu är den väldigt fri!

Processed with VSCOcam with f2 preset

HALLOJ

Jag har varit rätt dålig på att dela det jag *gjort på jobbet* med er, men det är för att jag tänker att många av programmen jag gjort är för en yngre målgrupp än er. Men! För några veckor sen hängde jag på Rebecca och Fiona en ”helt vanlig dag” och tror/hoppas att ni finner det intressant.

Tyckte det blev kul och fint. Och jag fick skriva en otrolig låt.

1.”Tjena druvan, står du här och saftar?” säger din nya kollega STEFAN när ni träffar på varandra vid vattenmaskinen, du iklädd din nya underbara frukttröja från Zara och han som alltid med tight skjorta instoppad i för stora chinos. Tre sekunder senare är vattnet som kommer ur vattenmaskinen rött.

Och Stefan är död.

2. Första snön! Jag går runt i höga mörkblå utställda jeans, min nya vita jacka från COS, rosa stickad mössa och nån väldigt dyr chic väska dinglandes på axeln. Plötsligt får jag en snöboll i nacken! Ha! ha! Det är Anton som ser mig och vill busa! Vi springer runt ett träd och kastar snöbollar på varandra! Ha! Ha! Romantiskt! Första snön! Vi skrattar och ler! Men jag är arg. Nu jävlar ska han få. I min vänsterhand skapar jag den hårdaste ispärlan någonsin och sular den rakt in i tinningen på honom.

HAHAHAHA skrattar jag och ligger dubbelvikt.

Anton faller till marken. Den närmsta veckan ligger han på sjukhus för svår hjärnskakning.

3.  Fredag. Fest (givetvis). Jag är bjuden på ett höstbröllop och klär mig i smaragdgrön lyxig satinklänning med ena axeln bar, löst vågigt hår och dessa färgglada blingande hängen från Other stories. ”Oh… you look perfect” säger en mansröst som tillhör en mörk lång ståtlig 40-årig man. ”Hehe thank you” svarar jag snällt och känner PEPPEN över kvällen fyllas i min kropp. ”Your earrings look so good… how expensive are them?” säger han och ler stort. ”Veeery” säger jag skämtsamt och nickar överdrivande.

Lite senare under kvällen går jag ut för en nypa luft (obs se om den långa mannen är kvar) men ser då istället hur en fågel kommer flygandes rakt mot mig och siktar in sig mot mina öron. Det är en TRÄNAD TAM RÅNAR-SKATA som den långa mannen lärt upp hur hen skall norpa örhängen!

Jag springer från festen gråtandes med blodiga små trasor till öronsnibbar.

4. Viktigt jobbmöte och du har på dig ditt eleganta och sofistikerade set från Zara, vita stövletter, massa läppglans och en charmig blick. Du äger mötet. Har stora idéer, får gensvar, applåder och beröm. Under sista minuten känner du dock hur det börjar ”trycka på” så att säga. Där bak. Ditt anus behöver släppa ut något och du gissar att det är…. en jättefis. Du blir plötsligt stel och konstig på mötet. Din pissiga chef Harald Bovalius frågar inför alla ”oj vad hände nu?” och du blir knallröd i ansiktet och stapplar konstigt till din plats för att knipa ihop jättefisen och ursäktar dig med att ”du började må lite dåligt”

”Ja jag visste väl att du inte skulle ro hem det här den här gången heller, men nära var du!” säger Harald Bovalius och slår ihop sin laptop. Du kokar av ilska. Och då händer det. Du släpper på trycket och ut kommer det en sån enorm sprutskit att alla i det vita konferensrummet får små bruna runda prickar på sina kläder.

Men du och ditt bruna set är prickfritt. Du öppnar dörren, går ut därifrån och kommer aldrig någonsin tillbaka.