För ungefär sju månader sen var jag och Anton i Toronto. Då hade våra kompisar Linnéa och Johan precis fått Florens och det var första gången vi fick träffa henne. Lilla pyret. Jag fick lite eget ansvar över henne om dagarna och ett par nätter så föräldrarna fick sova och vila. Linnéa var mitt uppe i sin cancerbehandling men var såklart fortfarande mer positiv och sprudlande än jag var.
Och som jag tyckte om att få rå om Florens. Jag tänker ibland på de där dagarna och hur de fick mig att förstå att jag nog ville ha en egen bebis ändå. Plutten har Florens att tacka för det.
Så här såg det ut:
Vi var hemma och mös.
Och på stan!
Hon var så snäll mot mig. Lät mig jobba med henne i selen och tog flaskan utan problem. Som att hon kanske kände på sig att här var det en liten ovan en som skulle ta hand om henne.
På sju månader hinner det hända mycket. Om man är liten. Den lilla bebisen har blivit en liten tjej. Och OJ vad jag längtar efter henne och hennes föräldrar!
Florens <3