Jag hatar när människor säger åt mig vad jag ska göra. Vad jag ska tycka och tänka. Förmodligen är väl det ett rätt allmänmänskligt drag? Att vi vill själva veta vad som är bäst och tro på vår egen vuxna förmåga att ta beslut och blir galna när andra sätter sig över oss.
Därför förstår jag att man kan bli irriterad eller trött på att jag ifrågasätter vuxna människor som sitter på krogar och trängs – eller att man under påsk inte ställer in sin resa till mindre orter där man inte betalar skatt och riskerar att belasta sjukvården.
Jag tycker också att det kan vara svårt att tolka rekommendationer som något annat än just rekommendationer. Vilka är alarmister a la Katrin Zytomierska och vad menar egentligen Tegnell? Vem fan ska man lyssna på? Kanske är en bra idé att lägga stor vikt vid att FHM:s uttryckligen råder oss att inte resa inom Sverige eller att ”trängsel mellan människor i köer, vid bord, bufféer eller bardiskar får inte förekomma utan besökare ska kunna hålla avstånd mellan varandra”.
Men jag förstår att det kan vara svårt att som ensam individ orka ta ansvar för.
Det är klart att jag också förstår att det kan kännas piss att inte kunna gå på fest en fredag då det rycker i festnerven, hela världen ligger framför ens fötter och att man då känner att några överdrivna dårar vill förstöra för en. Och var ska man dra gränsen?
Jag fick en kommentar från någon som tyckte jag skulle låta bli att skriva om coronaviruset och läget i världen för det triggade hennes dödsångest och att det jag skrev var skrämselpropaganda.
Jag hatar också när människor säger åt mig vad jag ska göra. Men så kommer det stunder då jag måste lägga den känslan åt sidan och gå in i mig själv och granska mina luststyrda behov och på riktigt fundera på vad som i grunden är rätt och fel.
Dagen innan skärtorsdag begravs min mormor uppe i Sundsvall och jag kommer inte vara där på grund av smittorisken. Varenda liten cell i kroppen vill såklart vara där, krama mamma, höra prästens ord och få ett avslut tillsammans med släkten. Men det är en tid för att ta in andra värden nu.
Min mamma är sjuk i parkinson och KOL och min svärmor har 20 procent lungkapacitet i en komplicerad lungsjukdom jag inte kan uttala namnet på. Från och med nu kommer inte Anton få följa med till barnmorskan och titta på vår bebis eftersom partners förbjuds från mottagningarna. Och människor inom sjukvården, både de jag känner och inte känner, beskriver rädsla inför den eskalerande situationen just nu.
I kontrast till detta har vuxna människor hemmafester och trängs på uteserveringar och krogar. Den kontrasten är svår att hantera. Jag förstår den, absolut, men jag har svårt att acceptera den.
Det är inte synd om mig men det är klart jag vet hur dödsångest känns. Det är klart att jag har dagar då jag inte läser en nyhet för jag går under av oro.
Och det är ju just därför jag tjatade om det här. För att ju bättre vi alla blir på att ifrågasätta våra val, förstå vad rekommendationerna innebär och hur virus sprids, ju bättre vi blir på att strunta i krogen, ställa in hemmafesterna, begränsa våra sociala kontakter, inte åka på påskresorna och sluta sätta våra behov före världens – desto bättre kan vi hantera pandemin och desto närmare är det till vi kan krama om vår mamma, morfar, svärmor eller annan person vars kropp inte skulle överleva det här coronaviruset.
<3
