ÅH!!!!!! Gud alltså. Jag är en sånt känslotönt? Har läst igenom alla era små vardagsberättelser under DET HÄR inlägget och är helt tårögd. Fan vad ni är intressanta, vettiga och tänkande personer. Är så stolt över att just ni läser min blogg, och det faktum att jag får ut så himla mycket av er. Ni lär mig grejer och ger mig perspektiv. 

Tack för att ni finns.

Nedan följer ett litet urval från några vardagsberättelser som fastnade lite extra hos mig av olika anledningar. Tänka sig va, att vi är så många tusen som lever helt olika liv men så möts vi här inne. Gud. Livet. Halleluja!!!

JOHANNA:

”Åh, hej grymma Hanna! Bor i Stockholm i ett halvår för att ha praktik på en pr-byrå. Har verkligen hittat dröm-praktiken! Är från Göteborg, har hela mitt liv där och längtar dagligen hem så jag spricker. Är ganska kluven. Söker hela tiden efter små saker som gör mig lycklig och som får mig på andra tankar. Din video igår var en av dem! SÅÅÅ BRA! Allra bästa skrattet hittills på min stockholmsvistelse måste dock vara något som hände idag. Min chef råkade av misstag skicka en nakenbild till mig. att jag inte dog.”

ELINT:

”Hej och Hola! Jag sitter i en bergsstad i Nicaragua och tittar ut på regnet. Här ska jag bo i fem månader och jobba med export för ett kaffekooperativ, det är en typ av praktik jag fått som finansieras av SIDA. Blev klar med studierna i våras men kände inte för att växa upp riktigt än så det här blir nog en lagom bra verklighetsflykt. Allt är lite random, väldigt läskigt och jag känner mig lite ensam just nu. Men det gör en ju kanske alltid första dagarna på nya ”jobbet”. MEN samtidigt älskar jag landet, grönskan, aporna och att det går att köpa mango och avocado för typ 2 spänn styck. Så jag överlever nog. Och jag kan ju alltid gå in på din blögg och då känner en sig lite som hemma! Tur att den finns! ABRAZO”

JULIE:

”Jag med älskar mitt jobb! Jag vill vara där hela tiden och känner mig så töntig för att jag på riktigt vill det, när alla andra är luttrade skådisar som vill repa klart och sen gå hem och ha ett liv. Jag vill inte det. Så roligt ju. Insåg igår att jag ju faktiskt får betalt för att göra det jag velat göra ända sen jag var en väldigt väldigt liten person, dessutom på en teater där alla är svinduktiga och astrevliga. Ibland är jag bajsrädd och vill gå och lägga mig i et hörn, men mestadels känns det bisarrt kul och lyxigt. Plus att jag har försökt ”inreda” hemma i afton. Det är mitt liv. Ska tilläggas att inredningen bestod i att försöka hänga upp lite snygga konstvykort på mitt sovloft, i någon slags Elsa Billgren-anda. Nu ser det ut som ett barn sover där uppe. Om någon vet hur man dekorerar sitt sovloft, så tas tips och råd tacksamt emot. Älskar din blogg!”

EMMA:

”Bäste Hanna! Tackar som frågar. Jag spenderade gårdagen med att försöka plugga medan jag väntade på att flickvännen skulle komma hem från jobbet. Vi skulle prata om vi skulle göra slut eller ej. Pluggandet gick väl sådär. Hade dessutom inga böcker, då jag i onsdags natt när vi typ hade gjort slut över telefon och jag gick ut på en promenad för att inte bryta ihop, lite spontant hoppade på tåget hem till Stockholm (jag pluggar i annan stad) där flickvännen bor. Kom bankandes på hennes dörr runt halv 1 utan förvarning då hennes mobil lagt av. Var detta jättecreapy eller fint gjort? Hon blev glad i vilket fall. 
Så grät väl mest ögon ur mig igår. Men vi löste saker och är fortfarande tillsammans. Men den här jävla distansen alltså, vet inte hur folk gör. Jag blir galen. Idag ska jag bli full. Det ska bli gött.”

CARRO: 

”Ligger här i sängen med världens seriöst underbaraste baby på mitt bröst. Hon sover hela nätterna, skrattar åt allihopa, är lätt att ha med överallt, bajsar lagom, gråter ytterst sällan – nee-e alltså hon är så nöjd och fin, hon heter Lo. Min graviditet var ett rent helvete och jag tänkte inte bara en gång på om det inte skulle vara bästa utvägen att bara ta livet av mig. (Spydde, spydde och spydde. Att må dåligt i 7 månader konstant är inte att rekommendera för att upprätthålla ett stabilt psyke) men nu är hon här min vackra dotter och jag ångrar inte en sekund av graviditeten! Längtar annars tills denna vecka är över och pappan i huset är hemma mera, han har just startat ett crossfit gym och ja, är borta ungefär 24/7. Det är tungt, jag saknar honom. Tror allt jag ska flytta min sovande bebis i hennes säng nu och väcka pappan o mysa lite.. Ps jag bor i Finland :) Gonatt Hanna!”

IDA:

”Är just nu på utbyte i Danmark! Har varit jävligt tungt såhär till en början med allting nytt då man inte känner någon här och saknar min kille och alla kompisar där hemma som fan. Ska vara här tills januari men vet inte om jag pallar alltså.. Har du någon erfarenhet av längre resor på egen hand? Ska man bara vänta och se om det blir bättre trots att man mår rätt så bajs redan? 

Tack för en sååå bra blögg hp!!”

KIM:

”Jag fick för några timmar sen reda på att jag fick lägenheten jag vill ha! Efter 6 år ska vi separera och jag ska för första gången bo själv, bestämma allt själv, börja dejta igen?? Det är så läskigt men ändå känns det som att något stort väntar på mig. Det är dags för MIN TID nu och jag ska lära känna mig själv och leva för mig själv. Så pirrigt!!!”

Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag suger på en sak….. Att byta lakan! Är uppvuxen i ett hem där det tamefan byttes lakan oftare än underkläder, så när jag nu byggt mitt eget bo har det här med lakan-byte förträngts av mig. Ibland har det gått FLERA MÅNADER utan att vi bytt lakan…. Fatta vilket kvalster-slott vi har uppe på vårt loft.

Nåväl. Idag har jag och Anton tvättat 7(!!!) maskiner, dammsugit, rensat garderober och BYTT LAKAN. Så jävla skönt. Allt detta med en underliggande irritation mot varandra. Tror jag skrattat ca 1 gång idag. Städ-dag när den är som bäst…. Fy fan. Aja, men nu är det gjort!

VISST BLEV DET FINT? Puss!

När jag var 16 år var jag och min kompis Linso på en mindre hemmafest med 5 killar som gick i sista året i gymnasiet. Vi kände dem ytligt, men tyckte en av dem var lite söt och framförallt att hela grejen var spännande. När vi efter en massa öl kände att det var dags att gå hem, gick vi ut i hallen och tog på oss skorna. Min jacka låg på sängen i ett sovrum så jag gick in dit för att hämta den. När jag var där inne kom en av killarna in och började prata med mig. Han tyckte att vi skulle stanna. Jag skrattade väl, som man gör för att tillfredställa andras behov när de ber en om något en inte vill, och började gå mot öppningen till hallen. Den här killen ställde sig då för dörröppningen och sa att jag inte fick komma ut.

Jag skrattade lite mer nervöst och sa att jo, det skulle jag. När han ännu en gång sa nej så minns jag hur det snabbt strömmade panikkänslor i mig. Vad skulle hända nu? Skulle jag bli tvungen att vara i det här sovrummet med honom? Vad ville han göra med mig? Och vad skulle de andra killarna säga? Linso stod i hallen och väntade på mig och jag ropade på henne. Hon kom dit, men killen stod för öppningen och blockerade. När jag efter en del diskuterande kring huruvida jag skulle få komma förbi eller inte så sa jag till ännu högre och lite argare, de övriga killarna dit och drog bort honom.

På vägen hem var jag skakad och tyckte det kändes obehagligt. I praktiken var det ingenting mer än en kille som blockerat min väg i ett par minuter, men för mig kändes det större. Och jag kommer ju än idag ihåg händelsen väldigt väl. Känslan av panik när någon gör något mot ens vilja. Att inte kunna ta sig därifrån och ovissheten för vad som skulle hända. Oförmågan att verkligen kunna säga ifrån utan att riskera att någon skulle kalla mig fjantig. Jag var 16 år och ville ju bara att killar skulle gilla mig, livet gick ju så ofta ut på det.

Inatt hände en liknande sak för någon annan, någon annanstans och i en annan tid. Två killar blockerar en dörr och håller fast en tjej mot hennes vilja för att tjata till sig att hon ska utföra oralsex på dem trots att hon upprepade gångern förklarar att hon inte vill.

Händelseförloppet är inte nytt. I hela min uppväxt har liknande övergrepp berättats för mig och ibland bevittnats med egna ögon. Tjatande killar som vill HA något som de tror är tjejers uppgift att GE. Skillnaden var att nattens händelseförlopp råkades filmas i dokusåpan Big Brother.

När jag tänker på nattens händelse och alla tusentals, miljontals liknande övergrepp tänker jag ofta på det jag var med om för den där natten för 10 år sedan. Hur den korta stunden av panik jag kände måste kännas hos hon som aldrig kommer därifrån. Hos alla dem som befinner sig med män som tar sig rätten till andras kroppar.

Det är som att det finns någon outtalad allemansrätt till kvinnors kroppar. Inte bara att tapetsera reklamtavlor och konst med, utan också en slags fysiskt direkt rätt till kvinnors kroppar. Det är helt okej att vitt och brett kommentera dem. Röra dem. Våldsföra sig på dem. Betala för dem. En rätt som i sin tur leder till att det är helt ok att tjata om dem. Denna handelsvara till kropp. Även om nattens händelse i Big Brother gick ett steg längre än vad vi sett på realityserie förr, är vi inte ovana att se samma attityder speglas i exempelvis Paradise Hotel. 

Man kan tycka att produktionen hos Big Brother skulle reagerat med polisanmälan och direkt ingripande när nattens övergrepp skedde. Men istället för att sätta fokus på de män som tog sig rätten att förgripa sig på någon annans kropp (och själ) fokuseras det på… dörren! Och det faktum att produktionen var övertygad om att dörren inte var blockerad och att kvinnan därför hade möjlighet att ta sig ut.

För en natt för 10 år sedan var inte ens dörren stängd. Men panikkänslan minns jag ändå glasklart.

JAHAPP! Här sitter jag med friss-gloria och tar mig en torsdagsöl. Har haft ett sånt JÄVULUSISKT flow på jobbet idag och känner mig liksom ”nöjd” med dagen. Är så jävla kul att jobba nu. Förlåt. Ska inte tjata om det. Men liksom, på vilken annan arbetsplats än svt får du se Leif GW Persson åka förbi svinbitter skjutsad i en rullstol ????+ Förlåt älskar det på alla sätt.

I morrn har min blogg-chef Parisa tvingat med mig på nåt GALENSKAP. Vi ska tydligen vara med i Lantzkampen i P1 klockan 18.15. Det får ni inte missa. Jag har inte hört programmet, men älskar ju Annika Lantz. Så det ska bli fantastiskt. 

Annars då? Jo, min visdomstand har börjat ordna upp sig. Har inte känt den på ett helt dygn. Använder den lilla sprutan jag fick av tandis och håller den ”ren”. Inressant info för er. Kan ni inte berätta lite om vad som händer i era liv? Är så himla himla MYSIGT att läsa era berättelser!!! Som när ni helt spontant började svara i kommentarerna på ”listan” jag skrev för ett par veckor sen. Det var också jättemysigt.

KÖR! 

Detta hängde på dörren när jag kom hem helt grinfärdig och plötsligt förvandlades jag till Roffe och kände mig lite piggare. Fan va skönt att få va en korkad ytlig söderkille. Fast nä egentligen inte, nu dömer vi honom lite för hårt. Han har också sina mörka stunder, han bär på mkt osäker och överkompenserar. Har inte tagit tag i saker från sin barndom men det förstår han inte än. Han vill bara vara skön. Men, det är väl vad vi alla vill? 

Filmade honom på insta!