GOOOOOD MORGON

Ja nu säger jag det bara, den största klyschan och tjatfrasen i historien; fan vad skönt det är att vakna tidigt och obakis en lördag morgon! Kraftig gåshud på det. Precis avnjutit en god frukost och ska nu promenera in till stan för att skriva på en grej med Johanna.

Men vad hände igår då? Och varför bar jag tre olika outfits? Låt oss reda ut det.

09:30 
Iklädd min nya vinröda tröja från h&m studio som jag matchat med örhängen och skor i samma nyans. Kraftig ögonskugga och läppstift på det. Var ju ändå fredag!

Åsså lilla plattången i bakgrunden som ligger och grillar hallbyrån.

Jag var på väg till h&m:s showroom för att hämta kläder till conscioussamarbetet jag ska göra om en vecka. Hur jag tog mig dit? Jag voiade. Voiar jättemycket nu för tiden och hatar mig själv för det. Men blir typ för lat för att cykla?! Det ÄR ju så smidigt med Voi. Synd att jag hatar dem pga så fula och skräpar ner överallt.

11:15
Här tänkte jag kanske på Vois (voiar?) ? Nä men Johanna sa härom veckan att ”har du tänkt på att riktigt kända människor sällan ler på bild” sen gjorde jag en undersökning genom att tex gå igenom Kylie Jenner och Kim Kardashians bilder. OCH DET ÄR SANT?!? DOM LER INTE??? Men själv står man alltid som ett fån och ler mot första bästa kamera.

Här hade jag förresten, som ni ser, bytt om. Till ett helt uuuunderbart set som jag hittade på h&m showroom. Men mer om det senare.

15:51
Sista bytet! Spelade skivor på nyöppningen av Indiska vid Odenplan. Hade på mig en underbar tuttig leopardklänning därifrån (kommer om nån vecka tror jag). Och alla som jobbade där eller kom förbi var så trevliga! Kul och enkelt att spela då.

Efter spelningen voiade (ja förlåt) jag in mot stan och mötte upp Anton. Vi gick till Brillo, stötte på massa bekanta och kompisar, åt pizza, drack vin och sen smet vi hem klockan 22 för att somna i soffan framför Comedians in cars getting coffee.

Vill nästan grina för det var så mysigt och för att jag är så tacksam för det vi har ihop.

I lördags vaknade jag upp bakfull. Då tog jag det roliga beslutet att klippa mig själv! Rakt av bah! Tjof! sa det. Men vänta nu…? Blev det inte lite kortare på ena sidan? Jaha då måste jag klippa ännu lite kortare på andra sidan. Åh nej, nu blev det för kort där. Och jag ser inte riktigt där bak? Aja. Jag lockar det och går ut på middag.

…så gick tankarna och söndagen efter, när jag kammade mig, insåg jag att det inte hade blivit så bra. Och det var då jag ringde min underbara frisör Hillewi som jag tyvärr inte träffat på kanske åtta månader.

Men hur illa mitt hår faktiskt var förstod jag inte förrän Hillewi började gå igenom mitt hår 8-)

Hahahahahaha

Förlåt? Vad fan har hänt här? Tack gode gud för att hon tog in mig på en akuttid.

Provade förresten hennes ena giftasring (ja så får man tydligen inte göra, men jag vägrar fan va vidskeplig). Kolla vad fint med strass+strass. Så kanske jag ska ha det när jag gifter mig.

Och håret blev UNDERBART!!!! Ser tyvärr ut som ett härk på varje bild, men ni får komma ihåg att jag hade hulkgrinat samma dag. Hon klippte igenom det och la i en kallare snäll toning. Så att jag fick bort det där ”höet” jag hade till hår innan.

Så NÖJD.

Vad kan vi ta med oss från detta? Jo, att det är svårare att klippa hår än vad man tror. Framförallt på sig själv. Bakfull.

Spänn fast er. Och känn er varmt välkomna till den känslokarusell som råkat vara HANNA PERSSONS LIV.

Efter förra blogginlägget skrevs var jag lite under isen (ja de här handlar om några timmar sen). Jag kände mig plötsligt ensam och liten. När jag jobbade i redaktioner (både på tidning och med tv) så har man alltid kunnat dela motgångar med andra. Det har såklart ändå varit tungt med negativa besked eller tittarsiffror men man har alltid varit flera om det.

Så är det inte nu. Jag har emellanåt känt mig så jäkla ensam de senaste sex månaderna. Så jag gjorde det enda rätta med den här återkommande tunga känslan;  jag gick hem, grina och ringde morsan.

>PLING< sa det plötsligt i telefonen. Jag tittade på skärmen och såg ett ”ja” om ett roligt större projekt för Hanna Persson ABs produktionsbolag.

Ledsen för all mascara under min vidriga tumnageln(?) men så blev det i min känslokarusell.

Fan va roligt det känns att driva eget igen. Glaset är halvfullt! Dagen är räddad!

TACK.

Hej ÄLSKADE ni

Tänk va! Att jag nästan varje dag vaknar upp vid relativt gott mod och att det sedan kommer saker som sakta men säkert förgör min dag. Eller förbättrar den. Om man ska se glaset halvfullt dvs. Idag är verkligen en sån dag, men hey, bara halva dagen har gått så vem vet – det kanske blir bättre strax.

Kolla vad härligt det började.

Gjorde bananpannkakor och lyssnade på soliga P4 Stockholm. Älskar att höra trafiknyheterna?! Sån stark känsla av gemenskap. Tog mina vitaminer och kände mig glad. Sminkade mig i en live (ja i brist på fasta kollegor sker nu detta) och var allmänt nöjd.

Sen gick jag till mitt favvocafé för att jobba. Där började jag få ont i magen och må illa och få spykänslor, mått så till och från i en månad, och är lite orolig (obs är inte gravid). Ringde vårdcentralen och fick prata med uuuunderbar sjuksköterska men som, liksom mig, misstänkte bukspottskörteln. Vilket gör mig så himla orolig. Usch.

Meeeeen, det som senare hände som fick det att rinna över till en riktig rövdag var att jag fick ett samtal från samarbetet med den där novellen jag skrivit (sexnovellen!). Något som jag veeeerkligen sett fram emot att ni skulle få läsa. I samtalet framgick det  att den inte kommer att publiceras pga produktionskostnader. Kunden/byrån var tydligen tvungna att stryka ”flera noveller” pga detta.  För mig som har jobbat med just produktion senaste åtta åren låter det märkligt? Hur kan man inte räkna på det innan frågan ställs och kontrakt skrivs?

Självklart får jag betalt för mitt arbete ändå, men det var inte därför jag tackade ja.

Försökte därför få ett tydligare svar eftersom jag kände att jag behövde veta om det var något jag kunde gjort annorlunda? Sög det jag skrivit? Kan jag ha sån dålig självinsikt? Herregud. Vad pinsamt i sådana fall. Att jag liksom känt mig nöjd med den. Bara att ge upp någon som helst dröm om att skriva :-)

Förhoppningsvis får jag tillbaka rättigheterna till det jag skrivit och kan då publicera det på andra sätt. Håller tummen för det.

I eftermiddag ska jag fika med en bebis, kanske vänder hon den här dagen. Kanske ska läsa sexnovellen för henne???? luuul

Just det! Tror jag har glömt visa er avsnittet från när jag satte mig i terapidivanen i en timma med psykologen Linnea Werner? Här är samtalet nedklippt till en vart.

Hoppas ni gillar det, det var nämligen lite läbbigt <3