Två av mina bästa vänner jobbar som personliga assistenter. När de snackat om jobbet har det varit med en massa känslor och jag har bah tänkt att ”men gu det är ju bara ett jobb”. Sen var jag en gång och hälsade på en av dem på ”jobbet” och insåg att: Va? Det här är inte ett jobb, det här är att fungera som en förlägning av en annan människa. Så jävla superviktigt jobb för alla de som inte kan klara sig utan hjälp från andra. Människor som är födda, eller av annan orsak, inte kan kommunicera eller ta sig fram på det sätt som samhället är byggt för. 

Nattis är en av de som behöver en assistent. Hon är född med en CP-skada och lever ett liv tillsammans med sina assistenter. Men hon har också en blogg, pojkvän och vill bli DJ eller journalist. Hon är som vilken tonåring som helst …Förutom att hon nu har egen serie på SVT-webben. Hon är dessutom en jävligt härlig person! Det vet jag, för jag hade ynnesten att träffa henne idag och intervjua henne i MVH talkshow (ni ser intervjun här). 

Nu MÅSTE nu kolla in hennes nya serie ”This is how I roll” (haha älskar namnet så mkt). Här ser ni första avsnittet.

Tack Werre! Ni är fan bättre än Google. Kvack kvack.

Helt fantastiskt väder nu hela tiden. VAD GÖR NI? Själv sitter jag inne i svt-bunkern hela dagarn för att sedan suga i mig natur på kvällarna. Men vänta, är det där djuren ens änder?? Ankor? Är det samma sak? FINNS ens ankor? Hört motsatsen nämligen. Berätta för mig mina djurvänner.

JAHA ÄVEN SOLEN HAR FLÄCKAR å nu äre jag som e solen (hihi ofc) och snusen som är fläcken. Jag snusar ju nämligen ca 1 ggr i halvåret. Hatar smaken. Mår illa. Vill spy (spyr ibland…..) MEN det känns som om jag *flyger* då jag snusar. Tror att det har att göra med att jag aldrig röker eller dricker typ kaffe. Är ju väldigt oberoende av sånt. 

…Och därför är min snusfylla GUDOMLIG. I helgen var jag tvungen att hålla i mig i bordet för att jag älskade livet så mycket under snusintaget. Under ca 1 minut dvs……. sen mådde jag illa. Min kompis Anna Persson (KUL NAMN VA!) snusade också men lyckades behålla lugnet bättre:

I år är det tio år sedan jag gick ut 9C på Sköle skola. Tio år sedan jag fick mitt ganska mediokra slutbetyg, tio år sedan jag var lite förtjust i en kille som kallades ”Junk” (?) och tio år sedan jag för sista gången klev ut ur de röda tegelhusen i Matfors.

I förra veckan var det dags för återträff. Alla från Sundsvall födda 1988 skulle samlas på Aveny och äta middag klassvis för att sedan ägna sig åt ”dans till dj” som det stod i inbjudan. För mig blev det ingen middag, men runt halv elva –snåret blev nyfikenheten på mina gamla skolkamrater svår att hantera, så jag smög mig in på efterfesten. Ur högtalarna pumpade Eifel 65 och en överförfriskad gammal gymnasiekompis snubblade förbi.

Jag var i himlen. Det var så otroligt kul att bara titta på alla. Se att; shit! det blev faktiskt folk av oss ändå! Trots att det såg tveksamt ut där ett tag när min tandställning fick agera strömledning under en fysiklektion.

På Aveny befann sig en enorm blandning av människor – en blandning jag sällan möter på mitt hippa, medietrendiga, vita medelklassområde på Södermalm i Stockholm. En blandning som berikar, vidgar trångsynthet och är underbar.

Under min högstadietid var det inget snack om det fria skolvalet. Även om det infördes redan 1992 så fungerade det som så att vi som bodde i byarna runt Matfors, gick på Sköle eller Matfors skola. I stan fanns ett par friskolor, men även där var närheten till skolan det som avgjorde var de allra flesta eleverna faktiskt hamnade.

Idag ser det inte riktigt ut så. Friskolorna är fler och valen kring vilken skola du faktiskt vill och kan gå i är många. Även om skolorna inte såklart själva titulerar sig som ”elitskolor” vet många av eleverna vilka skolor som har vilka stämplar.

Jag tänker ibland att det är en fin tanke det här med val. ”Den fria individen!” ”Alla kan välja!” Det är en fin tanke men tyvärr helt utan verklighetsförankring. För alla kan självklart inte välja. Valet är inte fritt i ett samhälle fullt av strukturer. I ett land där en nyanländ familj ska sätta sina barn i ett skolsystem de inte känner till. För föräldrar som inte har orken, tiden eller kunskapen är det omöjligt att välja bland skolköer eller uppmuntra till höga betyg och flitighet.

Den senaste PISA-undersökningen har väl inte undgått någon? Att den svenska skolan är på nedgång rent resultatmässigt. Men samma undersökning visade också att de som redan hade det dåligt, nu har fått det sämre. Klassklyftorna i Sverige ökar och kvar står politiker och skyltar om det vackra fria valet.

Jag tänker på min återträff och vad som egentligen är vackert. Blandningen. Att växa upp i en skola där olika bakgrunder möttes. Där det var långt ifrån perfekt, men där mina synsätt vidgades och en förståelse växte. Hade jag fått välja då hade jag förmodligen valt den skola med högst status, men i efterhand är jag så otroligt glad över att jag aldrig hade valet.

Kanske kommer framtidens klassåterträffar se annorlunda ut än den jag fick uppleva? Kanske kommer den i vissa fall innebära fina bilar, vackra miljöer och ”lyckade” karriärer och kanske kommer den i andra fall innebär mer tragiska livsöden.

Enligt prognoserna av den ökande segregeringen i Sverige är gissningen inte alls dum, och en utveckling som kommer fortsätta så länge vi bygger vårt samhälle på en naiv tanke om att människor har samma förutsättningar och möjligheter att ”välja” sin väg i livet.

 (Krönika också publicerad i ST )