Så var det måndag igen. Dags för pod. Var konstant kissnödig under hela inspelningen. Tror det blev bra ändå. Bidrog till att jag var på ”spänn” liksom.

Den här veckan pratar vi om:

Martins präst-moders önskningar till det kommande barnet! Mitt motto i livet! Oförmågan att lämna ifrån sig en krönika! Mitt sjukdomstillstånd! Martins perfekta bylinebild! Det banala i att jämföra manshat med kvinnohat! En växande avsky mot en förut älskad Sigge Eklund! Dubbelmoralen i att se djur som redskap men lagstifta sexlagar mot dem! Och en stor önskan om att ställa frågan VAAAARFÖÖÖR lite, lite oftare.

Ni hittar den på iTunes och på apparna podcaster och beyondpod. Äter ni kåda, bär filthatt och har Hem till gården som favvoserie kan ni göra det enkelt för er och bara lyssna på podcasten här nedan:

Det är dags för inspelning. 

Har blodskorpor i näsan

Sushi i magen

Ingen inspiration

Tjohoooo

Avnittet kommer ikväll!!!!!

*Att vi ser en välbesökt bar från vårt fönster (??????????????)

*Att kolla in i andra människors lägenheter och de har tända ljus/ser på teve där inne.

*Gå in i snygga varuhus, typ NK…

*Sitta i en bil påväg någonstans 

*Vintersport på tv

*Kaffedoft

Valfri psykolog där ute är välkommen att göra analys.

God afton mina älskade fd. foster

Antons syrra bor ju här i Stockholm. Hon är den närmsta familjen jag har här (förutom min moster+familj<3 i Hässelby förstås) och det känns alltid tryggt att vara hos henne. Jag tror det handlar mycket om att hon är en väldigt uppstyrd och familjär person. Hon lagar mycket långsamma grytor, har liksom matlådor i frysen(?!), snickrar och målar i sin nya lägenhet, dukar med genomtänkt proslin och underlägg, har alltid tända ljus och säkert ett tiotal uppsättningar lakan och handdukar i sina fina skåp.

Förstår ni vilken typ av person jag menar? Man vill liksom bo och vara nära, helst bli omhändertagen. Speciellt en sån lillasyster-personlighet som jag skriker ju efter sånt där. Konstigt nog är nästan alla mina bästa kompisar ouppstyrda småsyrror som mig dvs. inte mycket trygghet att hämta där hohoho…. men vi tar ju hand om varandra på vårt lilla ouppstyrda kaossätt. Aja. Nog om detta och mer om Antons syrra och sambo.

De bor ju nämligen så fruktansvärt fint! En femma som ser ut såhär:

Till höger om det dukade bordet med världens finaste stolar skymtar ni en stor köksö med marmorskiva och mintgörna luckor…….. orkar inte hur fin den kombon är alltså.

Sovrummet. Grå väggar, vitt golv. MMmmmmmm duntäcken.

Hotell? Nä, bara ett vanligt hemmabadrum med dusch och badkar :-))))))))))))))))))))))

MMMmmmm så fint. Bästa botemedlet mot när jag känner mig nere är ju att vara i den här typen av miljöer. Som ett Pinterest IRL typ. Bara frossa i det ytliga och förstränga allt annat. Mmmmmmm. 

Hihihiihiiiiii ja här sitter jag å gullar mig 

Igår hade jag en fantastisk fredag; MED MIG SJÄLV. Eftersom jag är lite småsjuk inuti kroppen så tog jag det superlugnt igår och var bara ensam hemma. Har säkert inte haft en ensam fredag hemma sen… 2008? Typ. Det var så jävla skönt. Jag såg tände ljus, åt lite sushi, såg på säsong 2 av Twin Peaks (världens snyggaste serie), spelade the sims och testade att locka mitt hår. Ibland blev jag lite uppstressad av tanken på att missa min kompis Kattis fest, men såg framför mig hur min kropp läkte och mådde gott när jag bara ”softade”.

Gue vad mycket ensam man var som barn och tidig tonåring? För visst var ni också det? Kanske bara var jag…. *forever alone på landet*. På helgerna var jag liksom hemma och pysslade i mitt rum. Kompisar kunde ringa men jag var ändå nöjd med att bara vara hemma. En fredag som femtonåring kunde jag sitta och skriva dikter, tända rökelser och lyssna på musik…. Kanske måla en tavla om jag fick ”feeling”.

Nu är det alltd en fest, en middag, ett *event*, en konsert eller någon annan slags hysterisk stimulans som jag underhåller mig med på helgerna. Ibland är det ju för att hålla en ångest borta, men oftast är det för att jag tror allt annat är tråkigt och understimulerande. 

…Något som inte stämmer in då jag tänker på i vilka stunder jag faktiskt får lyckorus. Fick det nämligen i morse. Ni vet, ren och skär, tårfylld lycka där man bah ”LIVET! NU ÄR DET HÄRLIGT! PRECIS NU!”. Jag stod i badrummet och målade på mig ett läppstift. Solen sken ute. Anton låg i soffan och ”skojade på som vanligt”, vi skulle ut och promenera och ur högtalarna spelades den här låten:

FAN VAD JAG ÄLSKAR EVA DAHLGREN!!!!!!!! Kan dock bero mkt på att hon, rent utseendemässigt, är rätt lik min moder. Älskar textraden ”duuu ääär friiii aaattt varaa deen duu vill vaaaaaa”. Mmmm. Härlig tanke ändå. Fast rätt osann i viss mån.

Aja, färdigsvamlat för idag. Puss.