Ni är så usla på att kommentera sen jag flyttade hit till Nöjesguiden, varför är det så? Är sajten seg? Går det inte att kommentera? Är jag tråkig? Hatar ni mig? Bör jag lägga ner? Ok jag tar det som en hint.

Men…. tack för den här tiden då………….

bild på mig som barn som jag hoppas ska väcka era sympatier

Nu är det bara fyra dagar kvar till 25-årsdan. Påfyllning av min önskelista kommer NU.

1.Kung!

2. Beautiful.

3. Longing for the stage…

4. Wood.

5. *bLiNg*

6. Asian.

7.  Aquarium style.

8. Cool.

…ok inser att detta var roligare i min hjärna än irl.

Min första lärare hette Åsa Farm. Jag har inte så mycket minnen från min tid som sjuåring men Åsa minns jag. Framförallt minns jag hur hon fick mig att känna. I hennes ögon var jag viktig och alltid duktig. Jag Hon log mycket och hade alltid varma händer som hon ibland strök mot min sjuåriga äppelkind. Hon var min fröken och den som gav mig en bra start i skolan, en start som kanske banade vägen för en skolgång jag alltid tyckt om.

Ett av de få minnen som faktiskt stannat är då jag satt sönder en overhead i en garderob/skrubb i skolan. Vi brukade samlas ett gäng sju- och åttaåringar inne i skrubben och berätta spökhistorier. Ofta blev det jag som berättade, min klasskamrater tyckte nämligen att jag hade bäst ”röster” och äckligaste berättelser. Var sjukast i kanske. Men en gång gick det för långt. Dramaqueenen i mig blev så exalterad i en historia om gengångare och döda föräldrar att jag i rent effektsökande ställde mig på något jag trodde var en pall, men som alltså var en overhead. 

Jag grät hejdlöst, barnen runt mig likaså (det brukar ju fungera så). Det är ju hemskt att göra sönder saker som sjuåring. En kan ju inte sätta saker i perspektiv och vet ju inte att den där 70-tals overheaden ändå var något som lärarna försökt få utbytt de senaste tio åren. Min fröken Åsa blev inte arg, hon hade mig i knäet en längre stund och förklarade att jag inte behövde ha något som kallades dåligt samvete. Det var ju bara en olycka. 

Och så lät hon mig fortsätta berätta de psykiska spökhistorierna i skrubben några år framöver. 

Hoppas att mina framtida barn får en Åsa Farm sina första år i skolan, kanske blir det någon av er som får lära mina sjuåringar hur viktiga de är oavsett hur många overheadapparater de förstör.

PS. Ovan ser ni de nya filmerna från kampanjen jag jobbar med just nu, för det vidare.

Två veckor har gått sedan jag bytte torpet tre mil utanför Sundsvall mot ettan på Södermalm i Stockholm. Gräset mot betongen. Frukosten på verandan till den köpta juicen på trottoaren. Brasan till tv:n. Bilen mot svettiga tunnelbanan. Grillat mot snabbmakaronerna. Vin varje dag till insikten om att jag druckit vin varje dag i sommar.

Jag vet inte hur det är med er andra sommarlantisar, men för mig är det en smärre psykisk pärs med bytet från landet till storstan igen.

Första kvällen i lägenheten packade jag upp mina skor och såg hur ett grässtrå sakta seglade ner mot golvet från en skosula. Gräset från stugan låg plötsligt på lägenhetsgolvet som en liten påminnelse om sommaren som gått. Hulkgråten var ett faktum. Jag försökte samma kväll laga mat men blev i stället ståendes framför induktionshällen frågandes var jag skulle börja? Skulle briketterna in i själva ugnen? Och var det bara att hälla tändvätska över plattorna eller?

Andra kvällen höll jag ett längre föredrag för min sambo om att människan inte är gjord för att bo i lägenhet i stan. ”Det är nära naturen vi ska vara!” konstaterade jag dramatiskt och menade att vägen till lycka inte sitter i dyra prylar och hippa uteställen. Jag argumenterade högt för att vi borde säga upp allt som håller oss kvar här i stan och i stället bli självförsörjande i en skog nära våra familjer. Försiktigt förklarade sambon att det kanske var en känsla som kunde gå över, att jag faktiskt vid samma tid förra året hade samma insikter men att det trots allt släppte efter några dagar.

Jag blev arg över att han inte tog mina känslor på allvar och avfärdade de som någonting annat. Arg är jag fortfarande, men mest för att han trots allt hade rätt.

Nu har alltså fjorton kvällar har gått sen flytten och den där betongen, tv:n, tunnelbanan och köpta juicen är inte längre världens undergång. Och vin verkar man kunna dricka lite överallt här. Det känns också underbart att kunna träffa alla mina vänner precis när jag vill och inte bara när jag vågar låna bilen. Känslan av att vilja bo i skogen har istället bytts ut mot oförståelse till hur jag under två månaders tid kunnat klara mig utan fungerande wifi? Utan min egen säng? Närheten till allt roligt uteliv? Nya människor?! Vår fina lägenhet?!

Miljöombytet, och alla känslorna som kom med det, gör mig fundersam kring hur det egentligen står till med mitt psyke. Hur lättanpassad är jag egentligen? Hur kan närheten med naturen och familjen ena dagen betyda allt, för att andra dagen kännas så långt borta? Människan är anpassningsbar. Kanske handlar det om våra nomadiska rötter, vi är gjorda för att förflytta oss och lär oss därför att alltid gilla läget. Att vara anpassningsbar är något positivt i vårt samhälle, varje CV innehåller ord som ”flexibel”, men är det enbart något positivt?

Att vara anpassningsbar innebär också en längre sträcka till förändring. Att hitta drivkraften till nya vägar i livet är svårare för den som alltid gillar läget än för den som känner att det skaver. Kanske ligger sanningen närmare i min första känsla av att komma ”hem”, och inte i den jag faktiskt lärde mig att känna efter några dagar.