Fick jag bara önska en enda jävla grej just nu är det att alla jag känner, och inte känner, ser dokumentären Missrepresentation från 2011. Den finns på Netflix och går bergis att streama/ladda ner på andra ställen. Se hela dokumentären, och gör det gärna med papper och penna. Ni brukar ibland fråga mig om slagfärdiga argument i diskussioner om feminism och orättvisa, jag tycker ofta att den här typen av dokumentärer bjuder på mycket sånt. Slagfärdiga argument och begripliga exempel satta i verkliga kontexter. Har väl också att göra med att den är gjord i USA, är det något de är queen:ar över så är det att snacka för sig.

Förbered dig på en hel del växande men helt befogad ilska. Vi måste veta och se det här för att kunna förändra. 

Här är alltså sanningen bakom Miss Skinny-debatten. Onekligen ett effektivt grepp med tanke på hur många som skrev och reflekterade över det sjuka med butiken. Så otroligt viktigt att oftare prata om vad idealen gör med oss, och hur vi påverkas. Frågan är kanske om det var sådär superbra att först sprida bilden och konceptet ”Miss Skinny” och på så sätt kanske ”trigga” människor, även om det senare visade sig vara för ett gott syfte? 

När jag jobbade som reporter intervjuade jag en kvinna som arbetat med att hjälpa ätstörda tjejer i hela sitt liv. Hon pratade bland annat om att en superviktig del i arbetet är att förstå och göra skillnad på tankar som kommer utifrån och de tankar som kommer inifrån dig själv. Varför vill du vara smal? Varför vill du se ut på ett visst sätt? Är de tankar som varit med sen födseln, och i generna? Eller kan det vara så att alla bilder, människor och koncept du ser runt omkring dig påverkar dina tankar och din syn på dig själv? 

Vi identifierar oss hela tiden med vår omvärld, en omvärld ständigt påminner oss om att SMAL = SNYGG = LYCKLIG, hur jävla lätt är det att stå emot tankesnurran?

Ännu svårare blir det när det finns en hel industri som tjänar miljarder på våra tankar på oss själva som otillräckliga. 

Och förmodligen är det bra att börja i den industrin. Som kampanjen uppmärksammar startar de en märkning ”Sannare skönhet”, som modeföretag (en del i den här industrin) kan få om de använder sig av ”friska” modeller osv.

Självklart är det bra att någonting görs. Och att debatten förs. Men just begreppet ”Sannare skönhet” skaver lite känner jag. Sägningen förutsätter ju att skönhet är viktigt och det är fortfarande uuutseeendeeee som står i fokus. Men å andra sidan har jag inget annat förslag just nu, den här industrin kommer inte lägga ner, och det kommer alltid att på något sätt finnas skönhetsideal. Kanske är det då bra att börja med att ändra dagens sjuka och vidriga skönhetsideal?

För gärna diskussionen vidare. Klart är i alla fall att det måste bli tydligare ställningstagande och framförallt avståndstagande mot utseendehetsen.

Ps. Känner du att tankarna om hur du ser ut tar över? Det finns hjälp att få <3 <3

Sån här kväll ikväll. Jodåsatt. Bar under och rövin åsså drage fram gamm-synthen jag fick för bra precis ett år sen. Har spelat på den ca lika många gånger som jag har fingrar. Dvs. tio. Men mer ska det bli! Är aldrig så avslappnad som vid denna synth. Har heller aldrig så ont i ryggen som vid denna synth. 

Ikväll försöker jag lära mig jordens sorligaste låt: Bon Iver – Can’t make you love me.

Alltså. Läs dessa textrader:

I’ll close my eyes

Then I won’t see

The love you don’t feel

When you holding me

…Hur många vill ha ett brustet hjärta nu säg tuppen ja!?! Eller nä det kanske en inte vill, men det är något *bittersweet* med att vara lycklig och tänka tillbaka på olycklig kärlek. Typ de gånger då jag legat och fejkgrinat för att han ska ge mig uppmärksamhet. Ringt och lagt på då han väl svarat. Gjort slut mitt i ett bråk. Sprungit barfota ut i snön av svartsjuka. Gömt telefonen på sjuka ställen eftersom jag inte klarat av att inte se en skrämen då sms:et från honom aldrig kommer.

Fy fan. Låten är så känslosam att jag RYSER då jag äntligen prickar en ton rätt. Var NÄSTAN på väg att börja grina då jag rörde mig mot den kraftfulla versen. Så bra är låten. Eller tja, kan vara rövinet också. Eller min otroliga taktkänsla. 

Minns ni mina gamla synthvideos förresten? Här har vi en gammal goding:

PS. På torsdag spelar jag skivor på smygläsningen av nästa numret av Nöjesguiden! Det håller till på Cheap Monday på Norrmalm, OSA gör ni här lalala. 

Smekiz //dj-girl that can’t mixa

Har ni märkt att jag dragit ner på photobooth-bilderna? Mmm visste väl det. Aja men det är ett medvetet val. Jag försöker behålla en del av min privata sfär……

Men ibland saknar jag det. Vill bara vika upp skärmen och dra av några bilder. Ett par hundra bara. Inga konstigheter. Den här ovan tog jag precis. Nummer 68. Den visar anledningen till varför jag inte röker. Skulle få exakt en sån där mun om 20 år. Och så skulle mitt röda lilla läppstift rinna ut i ”skårorna” från munnen. Sen kan man ju bli sjuk av rökning också förstås.

Minns en gång då rökte två cigaretter samtidigt med två snusar under överläppen. Var sjutton år och hade precis blivit ihop med Anton. Bad honom hämta mig på en fest men fick stanna bilen utanför Big Boy (som för övrigt är en hamburgerrestaurang i Sundsvall där jag pryade som 9-åring(!) och fick den enda uppgiften; städa en städmaskin), hoppa ur bilen och spy i en buske.

Tidigare samma kväll hade Anton skjutsat mig till festen på landet, kört i diket och fått gå två kilomteter till en granne och be hen lyfta upp bilen med traktorn. Vart jag gick? Till festen och rökte.

Å så vare med det. Har knappt rökt sen dess. Men lämna Anton för en fest var svårare att sluta med ;-))))))

Har för övrigt en mini-blåsa LÄNGST UT på tungspetsen, har hört att vissa sjuka människor KLIPPER bort sina blåsor? Kan jag göra det? Den stör mig.