(Har fått tillåtelse att publicera bilder på familjen)

Idag har vi gjort tre intervjuer med tre olika barn + familjer och det var det viktigaste jag gjort hittills i mitt *yrkesliv*. Fan det är så svårt att skriva om det här utan att låta som en klyscha men samtidigt är ju det så dumt att reducera människors liv och min reaktion på det till en klyscha.

Jag har mött familjer idag som har så o t r o l i g t lite – på gränsen till ingenting. Som lever i samhällen där funktionsnedsättningar är ett sånt enormt stigma, te.x. kan ett barn som föds med en funktionsnedsättning ses som om hen fått ett ”straff av gud”.

Samtidigt är familjerna jag mött såklart vanliga föräldrar (som kanske du som läser är) som självklart känner enorm kärlek för sina barn och vill dem sitt absolut bästa. Den slitningen mellan stigman och kärleken måste vara fruktansvärd. Och ovanpå detta har du inga ekonomiska medel att hjälpa dina barn med tex fysisk och psykisk rehabilitering, utbildning i tex teckenspråk eller praktiska grejer som en rullstol eller ett par kryckor.

Familjen på bilden ovan tampas med just den här slitningen mellan stigman i samhället, knappa ekonomiska medel och ovanpå detta den enorma kärleken för sina barn. Mer om det kommer ni få se och höra om i nästa vecka (kanske redan på söndag). Intervjun jag hade med pappan i familjen fick mig att bryta ihop på plats.

Det har varit en extremt emotionell utmattande dag, såpass att jag vid typ tre tillfällen tappade alla ord och hela talet? I efterhand vet jag inte alls hur jag formulerade vissa frågor på engelska blev eventuellt ett ”what did yes no maybe eh you” följt av grin. Känns som jag stammade fram något ur ett känslomässigt kaos, meeeen huvudsaken är att familjerna fick möjlighet och tid att berätta sin historia.

Hoppas ni kommer titta och rent krasst hoppas jag att ni vill och kan önska låtar/skänka pengar till musikhjälpen där pengarna går till projekten som hjälper till med att utbilda människor (så stigman och fördomarna försvinner) och ge barnen med funktionsnedsättningar en bra livskvalitet.

PS. Har precis startat årets LILLBÖSSA !!!

Puss puss tack för att ni läser

Älsklingar!

En 24 h lång resdag senare är jag framme – i Guatemala! Första natten tillbringades Guatemala city men nu i eftermiddags kom vi hit till den mindre staden Jalapa och har fått genomgång av Plan och filmat lite klippbilder.

Allt är fint och alla är snälla.

Vet liksom inte hur mycket jag får berätta? Men i morrn ska vi göra intervjuer med bl.a barn som har olika funktionsnedsättningar och allt kommer ni få se på svtplay i nästa vecka.

Skriver snart igen!!! Känns liksom tryggt att ha er med❤